Usch, de sista två veckorna har jag gått upp ungefär tre kg. Jag har tyckt att det har känts jobbigt med ändå förlikat mig med tanken. Totalt efter 32 veckor, alltså +9 kg.

Tyvärr så letade J fram en massa papper vi fått från barnmorskan och där står det att det som behövs för barn, moderkaka, livmoderförstoring, ökad kroppsvätska etc är 6-7 kg. Dessutom står det att komplikationsrisken ökar redan vid en viktuppgång på mer än 11 kg för normalviktiga och mer än 6 kg för överviktiga.

Och hur ska jag kunna bara gå upp 2 kg på 8-10 veckor? Känns inte realistiskt. Alltså fick jag ett bryt med hopplöshetstårar och jag känner mig värdelös för att jag inte kan göra det som är bäst för min bebis.

Har vikt tvätt och plockat undan en massa tidningar och andra grejer som legat framme. J har burit undan klädställningar, kartonger och skottat snö. Klockan 13 kommer vårt julsällskap och jag ligger just nu fortfarande i morgonrock och med jobbiga och smärtsamma sammandragningar.

Det känns lite som om dagen inte kommer att bli som jag hade tänkt mig den. Toaletten behöver städas och golvet dammsugas. Jag hoppas att J hinner det....

Värre är att jag nog inte kommer att orka hjälpa till i köket, utan våra gäster kommer nog få ta ett stort ansvar där. Lite deprimerande faktiskt, men med tanke på sammandragningarna som jag har just nu känns det inte värt att pressa på och försöka göra mer saker. Vill ju inte att lill*en kommer redan!

Dagen började annars riktigt bra, jag och J låg och pratade i sängen och lill*n var vaken och var med och interagerade. Kändes riktigt bra!

Har inte haft världens bästa start på morgonen. Har ropat, skrikit och gråtit redan. Jag hatar att jag måste ha hjälp med så mycket och att mina gravidhormoner gör att jag bryter ihop så snabbt.

Direkt någonting inte går som jag hade planerat eller önskat så blir jag arg, frustrerad och lite senare blir jag ledsen, besviken och tycker synd om mig själv.

I morse var anledningen att J hade sorterat tvätten fel, så jag fick ägna tio minuter åt att sortera i framåtböjd ställning och fick då en massa sammandragningar och ont i ryggen. Genast började mitt huvud att spinna iväg - hur ska jag nu orka göra de andra sakerna som jag hade planerat idag? Det enda som jag kan prioritera bort är fika med min kompis och så blev jag ledsen över det...

Näe, jag längtar till dess jag inte är så j*vla hjälplös och needy men samtidigt oroar jag mig för hur det ska bli under förlossningen och efteråt. Dubbla känslor verkligen....

Jag har inte gjort många knop idag och ändå har sammandragningarna varit ganska så jobbiga. Skittrist, för jag hade sett fram emot att julbaka och plocka undan lite. Men nu blev det ju inget med det, utan jag slösurfade och eldade i braskaminen istället.

Jag hoppas att det kommer att bli en bättre dag imorgon. Idag har jag tröstat mig med knäck och Marabous nya chokladkaka med karameliserade mandlar och havssalt. Tydligen en kommande smak. Den var ok, men kommer inte att bli nån favorit.

Nu hickar bebisen och jag tänker gå och göra mig klar för natten.

... det blir många sammandragningar.

Hjälp så trött jag är! Igår kväll var vi hemma hos min kompis med sambo. De andra drack vin, rom, konjak och glögg. Jag drack julmust och åt desto mer pepparkakor, skumtomtar och julgodis.

Det var riktigt trevligt, men jag fick ont i ryggen och ganska mycket sammandragningar. Min kropp är inte längre gjord för att sitta på vanliga köksstolar. Mycket märkligt.

Idag har vi haft oväntat främmande hela dagen, och jag har servat så gott jag har orkat. Det innebar bland annat att barnens mamma själv fick laga mat till sina barn och diska bort efter alla vuxnas lunch. Själv låg jag under tiden och försökte att vila bort alla sammandragningar.

Det är ju lite tragiskt att jag inte ens orkar lite vanligt hushållsarbete, men det är väl bara att försöka att gilla läget. Det närmar sig i varje fall slutet.

Ikväll ska jag ligga i soffan och göra ingenting!

Inatt sov jag tio timmmar. Och vaknade bara ett par gånger när jag vände på mig. Det innebär att den här dagen har varit väldigt skön! Jag har inte varit trött förrän kvällen började.

Jag jobbade bara en timme idag och sedan har jag plockat undan och städat våra toaletter. Golvet fick vara, det får J ta när han dammsugar. Jag känner mig i varje fall nöjd med dagen, men sammandragningarna har varit fler och starkare än normalt vilket helt klart beror på städningen.

Nu längtar jag tills dess jag ska sova, vilket inte blir om alltför länge. Det ska bli så skönt!

Vi har fått en teoretisk genomgång av hur profylaxandning funkar och papper som vi kan läsa. Därtill såklart uppmaning om att träna hemma.

Jag vill att min förlossning ska bli så bra som möjligt och jag är nyfiken och lite rädd för hur det kommer att bli. Men varför är det då så svårt att sätta i dvd:n med avslappning och att ta tag i att faktisk träna på andning?

I veckan har vi varit på en föreläsning om jämställda parrelationer. Nyttigt, men tiden gick för snabbt och man hann reflektera för lite.

Det känns bra att vi går på sånt här tillsammans, jag och J, för då blir det naturligt att säga "Minns du bilden som de visade bla bla..." Jag hoppas att vi ska kunna dela ansvaret för hem och föräldraskap. 

Vi gör nog ungefär lika mycket här hemma, men jag är ofta projektledare som då har huvudansvar att både säga till och se till att det blir gjort. Det är det ansvaret som jag vill slippa.

Jag vill också att det ska bli naturligt att båda två ska vara lika kunniga i bebisens liv så att vi båda kan fatta beslut och ta ansvar för det som händer. Jag hoppas att vi med en god dialog kan få det att funka.