Yes, nu är äntligen Lilla J's magsjuka över. Sex dygn + två i karens. Hoppas vi slipper fler omgångar i vinter.

Jag ringde till barnmorskan i veckan och sa att jag ville göra en KUB-undersökning, så jag får ett tidigt ultraljud för att vara säker på hur långt gången jag är. Annars så sa hon att jag skulle ställa in mig på att min graviditet kommer att likna den förra, dvs med tidiga sammandragningar och hotande förtidsbörd. Det var inte det som jag ville höra. Jag har ju mantrat att det är en ny graviditet och nya förutsättningar. Hur ska det gå med lilla J här hemma om jag inte kan leka med eller bära honom? Jag hoppas verkligen att hon har fel för jag kommer att få så dåligt samvete att det inte är klokt. Håll tummarna att det blir en sammandragningsfri graviditet!

J ligger för övrigt och sover med Lilla J. När han fick natta honom för första gången på drygt en månad passade han på minsann!

Nu måste jag gå och koka välling så att det finns i morgon bitti när det är dags för uppstigning.

Och som lite kuriosa så har symtomen dykt upp under veckan; trötthet, illamående och trög mage. Och i dag började brösten att ömma.

Lilla J's mage är mycket bättre. Han är fortfarande allergisk mot mjölkprotein, kan bara hantera små mängder frukt och grönt och blir förstoppad direkt om han äter pasta och ris. Men håller vi lite koll på vad han äter och ger resulax eller movicol när det gått två, eller undantagsvis tre, dagar senast han bajsade så funkar det riktigt bra.

Han sover ungefär som han började göra i maj/juni, det vill säga vaknar 1-3 ggr/natt och somnar ibland om väldigt lätt och ibland inte. Jag tror att det är ganska normalt för en 22-månaders kille.

Lilla J älskar bollar, spela fotboll, innebandy och kasta bollar. Han gillar att springa och bli jagad. Andra intressen är att bygga lego, läsa någon enstaka bok och lägga nåt knopp-puzzel. Djur och motordrivna fordon står högt i kurs. I veckan har "bära mamma" varit favoritorden, nån klängfas verkar ha brutit ut.

I min mage bor ett litet pyre, så litet så att det knappt syns. Och jag är så rädd att det inte kommer att vilja stanna kvar. Jämfört med den förra graviditeten har jag knappt några symtom alls. Inga spända bröst, inget illamående, väldigt sporadisk växtvärk, ingen värre trötthet. Nä hade jag inte kissat på stickan och sett pluset så hade jag bara trott att mensen hoppat en månad som den ibland brukar göra. Jag längtar efter lite tecken på att jag är gravid.

Enligt senaste mens ska vårt nästa barn födas i mitten av juli nästa år. Åh, jag hoppas att det blir så!

Jag är gravid igen. Inte planerat, men inte oplanerat. Vi har inte skyddat oss men har försökt att undvika ägglossning. Känns väldigt konstigt och såklart har jag börjat oroa mig för en massa saker.