Sista två nätterna har baby J sovit bättre. Han har vaknat ett par gånger fram till kl. 22, men sen har han vaknat vid 02-tiden. Mycket skönt! Därefter har det varit mycket stök och bök och lite si och så med sömnen men på nåt sätt känns det ändå som ett framsteg. Hoppas att det håller i sig nu när jag börjar om med smakisar efter ett tre dagar långt uppehåll.

På torsdag ska baby J sova över hos min mamma och pappa. Det ska bli sååå skönt! Anledningen varför jag alltid tar baby J på nätterna är för att J är bipolär och behöver rutiner och regelbundenhet, och framförallt sömn. Utan sömn ökar risken att han får en episod. Och att vara sjukt trött är lättare än att vara sjukt trött och ha en man som är manisk/deprimerad. Men åh så mycket lättare det skulle ha varit om vi varit två som kunnat ta nätterna! Nu får J ta över på morgonen, så sover jag lite till. På lördag och söndag har jag alltid sovmorgon, så han gör det han kan med sina förutsättningar.

Ja, äntligen fredag. Äntligen! Nu blir vi i alla fall två stycken dagtid som kan ta hand om baby J. Med det menar jag egentligen att jag vill att J ska ta ett extra stort ansvar i helgen för jag är så himla trött just nu. Jag behöver vila från baby J.

Jag ältar idag. Fan, jag är så ledsen över att det är som det är. Att det blev som det blev. Det känns orättvist. Allt. J's sjukdom, graviditeten, koliken, baby J's magstrul och sömnstrul. Just nu är energin slut. Jag känner att jag inte orkar mer. Bara ledsen och orkeslös. Jag hoppas att det vänder under helgen.

Det går att mäta hur jag mår genom att räkna hur många kladdkakor jag bakar varje vecka. Förra veckan och i veckan har jag inte bakat alls. Ännu. Veckan innan så gjorde jag nog tre stycken.

Det är när jag mår sämre jag kräver mer kladdkaka. Märkligt, men kanske lite sockerchock piggar upp när jag är som tröttast?

Idag har jag träffat psykologen igen och pratat om hur det kommer att gå när jag ska börja jobba igen efter jul. Inte så bra trodde hon. Risken att jag blir deprimerad och/eller går in i väggen var stor. I varje fall så länge som baby J sover som han gör nu.

Kändes jobbigt att höra, men samtidigt så kände jag att det var sant det hon sa. Ytterligare stress och pålagringar kommer jag inte att orka, det är därför jag oroat mig och försökt planera för hur det kommer att bli. Nu ska jag se om jag kan få vara föräldraledig till och med februari istället.

Jag tror jag ska presentera läget för min chef så här: "Antingen beviljar du ytterligare två månaders föräldraledighet eller så är risken stor att jag kommer att bli sjukskriven." Men det känns jobbigt att ringa och prata med henne för det var inte så här jag tänkt mig min föräldraledighet. Det var inte så här jag skulle må. Jag tycker inte om att ställa till det för andra, och det kommer jag att göra om jag inte kommer tillbaka till jobbet i januari. Fast för min egen skull ska jag nog inte göra det.

Igår kände jag mig pigg och alert. Idag är jag lika hopplöst sliten igen. En enda natt med det vanliga vakna-minst-en-gång-i-timmen så rasar jag ned på botten igen. Jag har så svårt att orka vara positiv när jag är trött. Det blir mest gnäll och orostankar som tar plats.

Vi har ändå varit och lekt lite på Leklandet. Som tur är så går ju småttingar under 1 år in gratis. Det var ett helt gäng mammor och barn som brukar vara på öppna förskolan där, så det var riktigt trevligt. Vi träffade även på en liten kille som var knappt 1,5 år och herregud vilken fart han hade, han sprang ju omkring! Tänk att min lilla sparv kommer vara sån! Snart!

Jag har bytt e-postadress då hotmail bara strulade.

Nya adressen är: norisblogg [at] gmail.com

Min helg har varit riktigt bra! J sov med baby J i fredags och sedan var jag ut på galej i lördags. Jag var helt galet trött i går och bakis, men det var det värt!

Baby J vaknade bara två gånger i natt. Förvisso var han vaken drygt en timme varje gång men helt ärligt så känner jag mig mer utsövd när jag sovit längre pass även om timmarna blir färre. Tänk om. Tänk om han börjar sova så han bara vaknar 2-3 ggr/natt? Åh, vad jag önskar det!

Vi har fått tid för att kolla baby J's hjärta hos hjärtspecialist också. Känns bra att få kolla upp vad det där surret betyder. I veckan ska baby J också ta några fler prover, bland annat för att kolla sköldkörteln och en uppföljning av det förhöjda levervärdet.

Baby J har fått sin andra tand också. Han har tungan ute hela tiden, som för att känna på det nya. Det ser väldigt kul ut och jag väntar hela tiden att han ska bita sig rejält när han drattar på rumpan hela tiden, men än så länge har den klarat sig.

Han står ganska mycket utan att hålla i sig nu för tiden, men så fort han börjar vifta lite med armarna tappar han balansen och måste sätta sig. Sen ser det ut som om han försöker resa sig upp från sittande till stående utan att hålla i sig, men han kommer liksom bara halvvägs så faller han framåt och kryper iväg istället. Det ser ut som en dans när han håller på!

I förrgår var jag och J på parsamtal. Vi pratade om att vi behöver vårda vår relation så vi inte ska hamna alltför långt ifrån varandra och om att jag tycker att J sätter sina fritidsintressen före familjen.

Även den här psykologen oroar sig för min brist på sömn och frågade tusen gånger om jag inte kan få avlastning av någon. Det är inte lätt. Det är det inte.

Nu får vi se om vi kan få bollen i rullning med gemensamma krafter.

Skrev jag att jag grät hela timmen? Tröttheten är skitjobbig. I vanliga fall är jag ändå ganska positiv och har lätt för att släppa saker och ting. Nu ältar jag och oroar mig i förväg och i efterskott. Suck. Jag blir så trött på mig själv.

Förra veckan var jag hos psykolog-tanten som jag kallat henne i min skalle. Det visade sig att hon hade en 3-åring hemma och att hon är i ungefär min ålder. Tant, ja. Kanske sa mer om den som sa (tänkte) det...

I varje fall är det bra men fruktansvärt jobbigt att gå och prata. Tårarna rinner så fort hon ställer första frågan till dess jag går därifrån. Igår kom jag på varför det är så himla jobbigt. Jo, det blir ju fokus på mig. Mig! I vanliga fall ligger fokus på baby J eller på J. Eller tidigare på mina medarbetare eller ännu lite tidigare på mina sjukförsäkrade. Fokus har inte behövt ligga på mig för jag har tagit hand om mig ändå. Ätit okej, motionerat och alltid, alltid, alltid varit väldigt noga med min sömn.

Ta bort sömnen ur ekvationen och jag pajjar. Som psykologtanten sa - du är utan reserver. Jag kände det när hon sa det, att det var sant. Det är så det är och det är därför "allt" blir så tungt och jag bryter ihop om jag inte får sova på morgonen.

Nästa helg skulle J åka på företagsfest med övernattning. Jag sa att visst får du det OM du fixar så att någon kommer hit på morgonen så jag får sova. Heja mig! Jag orkar faktiskt inte behöva bryta ihop så ofta. Det är jobbigt och jag tycker att mitt basala behov av sömn är viktigare än att han får roa sig igen.

J sov med baby J natten till lördag också. Det vore skönt om det kunde bli en tradition.