Visst har jag försökt att prata om min självklara projektledarroll, men orden har kommit snett, landat fel. Vi har blivit griniga på varandra och jag har backat. Försökt igen men hamnat på sidospår. Tycker inte om att tjafsa om samma sak hela tiden.

Men idag lyckades jag svälja när J började klaga på mina sophanteringsvanor. Istället ska vi sätta oss ned i lugn och ro och prata om vad vi tycker och hur vi vill ha det. Känns bra. Hoppas vi kan vara konstruktiva och sedan följa det vi kommer överens om.

Har dock planerat mat för imorgon och skrivit en handlingslapp till J...

En sak som jag tycker är lite konstig är att mat hemma alltid verkar utgå från mig? Först ska jag skriva lista på vad vi ska äta och det som ska handlas. Sen kan J handla om jag ber honom, men han vill gärna att jag gör det också.

Det är jag som ska se till att matlagningen kommer igång också. Om jag inte sätter igång honom på eftermiddagen (när jag är på jobbet) så börjar vi laga maten först när jag kommer hem.

J sköter förvisso sophantering och återvinning. Det är jag värdelös på. Men det är jag som ser till att vi kommer ihåg att ställa ut soptunnan var fjortonde dag.

Hur gör man för att ändra gamla vanor som man inte är nöjd med?

Idag har min mamma och pappa hållit lilla J sällskap en stund på eftermiddagen. Jag var ju på jobbet som vanligt och J hade ett möte med sin samtalskontakt på psykiatrin.

Jag och J hade följe hem och sedan fick vi möjligheten att bjuda mina föräldrar på mat. Det är inte ofta! Vi äter hos dem nästan en gång i veckan och de äter hos oss en gång i halvåret kanske. God hemgjord pizza blev det.

Sen frågade de om de fick låna lilla J från lördag till söndag. Det skyndade vi oss att tacka ja till. Det är så underbart, jag kommer att få sova en hel natt i helgen. Lycka! Lycka! Sen tyckte de att vi skulle hämta honom efter att ätit brunch på söndag. Det passar mig väldigt bra.

Nu pågår överläggningarna för fullt här hemma om vad vi ska hitta på för någonting på vår barnfria kväll...

Jag är så arg nu för tiden. Sista veckan har jag snäst och skällt på J för småsaker. Jag har skämts efteråt och ångrat mig. Idag gick det dessutom ut över baby J.

Han har inte velat äta de sista tre dagarna. Ätit halvdåligt med välling och ersättning och vägrat äta potatisen och köttet. Det stressar mig nåt oerhört. Det är ju inga mängder vi pratar om, utan en matsked av varje...

I dag blev jag arg på honom när han satt och lekte och tramsade. Och det är väl okej, att jag blir arg, men att skrika på honom är inte riktigt så som jag vill bete mig. Dels vill jag inte att det ska bli en maktkamp kring matsituationen, jag vill inte att det ska bli laddat. Dels vill jag inte skrika och härja utan det vore så mycket bättre att bara avbryta innan det sker.

Jag förstår inte vad det är med mig? Efter att jag hade skrikit på baby J började jag gråta. Jag vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha så lite ork och så lite tålamod. Jag vill orka. Och så har oron börjat komma för hur jag ska klara mitt jobb. Jag orkar ju ingenting i vardagen, mycket känns jobbigt och trist. Det händer så lite roliga saker, och när de väl händer har jag ingen barnvakt eller för lite ork att det bara känns jobbigt i alla fall.

Sista veckorna har jag bakat en massa, det brukar betyda att jag inte är på så himla bra humör, för då tröstar jag mig med sött.

Nej, jag vet inte. Jag sover varken bättre eller sämre än vad jag gjort den sista månaden så jag tror inte att det är därför jag känner mig så arg. Varför är jag så irriterad? Mest på J, fast han inte förtjänar det. Att skylla på förkylning och huvudvärk känns inte heller rimligt. Är sur på livet just nu.

Förra helgen var min och J's helg. 48 timmar utan baby J. Vi pratade, mös, löste korsord, köpte lite julklappar och åt middagar som varade i tre timmare. Ganska härligt vill jag påstå.

Självklart pratade vi en hel massa om baby J också, det är ju omöjligt att inte prata om det bästa man har! Jag trodde att jag skulle längta så jag skulle gå sönder men det gjorde jag inte. Det var skönt att inte behöva vara splittrad i sin uppmärksamhet och det var underbart att få sova två hela nätter helt ostört.

Man kan säga att jag har varit till himlen och tillbaka!

I veckan har vi varit på parterapi också. Första gången som jag inte suttit och gråtit hela tiden. Jag får återigen bevis för att jag är stark och positiv och ser möjligheter bara jag har fått sova. Utan sömn blir jag lätt negativ och orkeslös. Psykologen gav oss ett gott omdöme - vi har viljan och kan vi fortsätta att prata så kommer allt att ordna sig...

Just nu är största frågan vi är oense om hur mycket tid J's intressen egentligen tar ifrån familjen. Han ser det som om att han behöver göra det han tycker är kul för att få energi och orka. Jag ser det som om han väljer sig själv framför familjen och vår relation. Jag känner att jag offrat mig för hans välmående och att det är delvis därför jag blivit så utmattad. Fortsättning följer helt klart.

I förrgår var jag och J på parsamtal. Vi pratade om att vi behöver vårda vår relation så vi inte ska hamna alltför långt ifrån varandra och om att jag tycker att J sätter sina fritidsintressen före familjen.

Även den här psykologen oroar sig för min brist på sömn och frågade tusen gånger om jag inte kan få avlastning av någon. Det är inte lätt. Det är det inte.

Nu får vi se om vi kan få bollen i rullning med gemensamma krafter.

Skrev jag att jag grät hela timmen? Tröttheten är skitjobbig. I vanliga fall är jag ändå ganska positiv och har lätt för att släppa saker och ting. Nu ältar jag och oroar mig i förväg och i efterskott. Suck. Jag blir så trött på mig själv.

Efter ett samtal (med lite högre röst än vanligt och med ganska många tårar) med J så känns det bättre igen. Trycket har lättat. Den här gången var det som kom upp till ytan att J drar sig undan vår relation. Han gör sina saker, pratar om sina saker och tillbringar lite tid med mig. Och min känsla när vi väl umgås, är att han ändå inte är där. En inte obefogad känsla från min sida visade det sig. J säger att han vet att han vill vara med mig, men att han ofta mår dåligt/blir likgiltig om han inte gör de saker han tycker är roliga. Och de sakerna invoverar tyvärr inte mig. Jag hatar hans jävla bipolära sjukdom. Fan.

Jag känner mig ensam och övergiven i min relation, hela ansvaret att hålla ihop oss faller på mig. Samtidigt får jag lite och ingen bekräftelse, och jag vet inte när jag kommer att få det heller. Så jag väntar. Väntar och väntar.

Det är väntan, ovissheten och osäkerheten som är mest tärande. Kommer det att bli bättre när (om) J blir bättre i sin sjukdom? Eller väntar jag förgäves och pausar mitt liv i väntan på nåt som aldrig blir? Jag vill ju leva mitt liv med honom. Det vet jag.

Så har vi varit och pratat med familjeterapeuten igen. Den här gången blev fokus på det som komma skall - semestern!

Jag är rädd att J ska bli deprimerad efter vi besökt hans mamma eftersom han alltid brukar bli det och jag både vill att vi ska åka dit, men ändå inte. Han har själv samma farhåga. Helst skulle jag vilja åka dit och känna att vi kunde umgås och att det inte skulle vara nån fokus på att det är en massa saker som "måste göras", men tyvärr är det arbetsinsatsen som räknas och inte att umgås.

Det terapeuten sa, som jag skriver för att komma ihåg var:

* J måste utgå från sina känslor och sina behov, inte vad hans mamma vill/kräver.

* J måste tänka på sig och vår familj i första hand.

* J måste vara väldigt tydlig med vad han orkar göra och inte, helst på saknivå, och säga nej till det han inte klarar. Kanske ringa och säga att han orkar göra en sak och fråga vad hon helst vill att han gör, så att arbetsinsatsen är rimlig och bestämd i förväg.

* J kan behöva upprepa sina nej och varför och berätta om sin sjukdom många, många gånger.

* J's åsikter är lika viktiga som hans mammas, det är inte bara vad som hon säger som räknas.

* Är det J eller hans prestation som ska tyckas om?

Nästa träff blir i höst någon gång, när semestrarna är över och vi kommit in i vardagslunken igen. Då är vi kanske redo att prata mer om vår relation och våra skav.

Men jag gick därifrån idag med en positiv känsla. Förra gången var jag osäker på om han verkligen orkar/vill få vår familj att funka. Idag kändes det som om han kunde se oss alla tre och inte bara sig själv.