För bara ett par dagar grät jag i timtal, sedan var jag trött och slut och kände mig helt värdelös som mamma. I natt låg jag och funderade på när vi skulle kunna börja med syskonförsök, för jag ville både revanschera den tragiska graviditeten och uppleva en förlossning som jag är mer närvarande i. Jag är så konstig!!!

Nu tycker jag så, så synd om baby J. Han har trots Minifom, Semperdroppar, noggrann rapning och massage så fruktansvärt mycket gaser. På dagen går det ganska bra, för jag och J har lärt oss hur vi ska göra. Det gäller att alltid hålla baby J upprätt hela tiden för då kan gaserna passera relativt enkelt.

På natten däremot - då vi ju lägger ned honom, SKRIKER han i sömnen med jämna mellanrum för att han har så svårt att få loss pruttarna. Det är så hemskt att se att det gör så ont för honom, men samtidigt så måste jag få sova någon gång. Tyvärr blir det ju ingen vidare sömnkvalitet - trots öronpropparna - eftersom det verkar ha blivit värre och värre med gaserna.

Förut (läs fram till i början av veckan) kunde jag på nätterna om baby J somnat vid amningen bara lägga ned honom och han fortsatte att sova. Det går absolut inte längre för då får han genast så ont att han börjar skrika. Istället får jag söva honom genom att hålla honom över axeln och när han sedan sover djupt efter 30-40 minuter kan jag lägga ned honom.

Det är helt otroligt att han ändå sover så bra som han gör när han har så ont. Jag skulle ha varit vaken hela tiden. Och det är jag ju nästan ändå eftersom hans skrik skär i mig.

Jag har läst på om amning, om allting man inte ska äta, och jag äter ingenting av det och ändå har han sådana problem. Jag hoppas att BVC-sköterskan har nåt bra förslag på onsdag för det känns så hemskt!

Jag har inga mer idéer om vad vi kan göra och att fortsätta ha det så här känns inte alls roligt.

Idag är en dålig dag. I natt och hela förmiddagen har jag suttit i sängen och ammat och gråtit. När jag inte gjorde det satt jag i sängen och tröstade/vaggade och grät.

Näe, jag känner mig som en värdelös mamma. Det tar på mig så hårt att inte få sova. Jag orkar inte vara omtänksam, mild och öm som man ska vara. Allt jag ville var att få vara ifred och sova.

Mina bröstvårtor är ömma, jag är trött, har huvudvärk, är rödgråten och har dessutom dåligt samvete över att jag inte fixar det här. Det känns hopplöst. Jag känner mig värdelös för att jag inte orkar med att göra någonting på dagarna och för att jag inte orkar med att träffa folk. Jag vill, men orkar inte. Livet känns inte roligt. Bara jobbigt.

Jag hoppas verkligen att det känns bättre imorgon.

Källan till de sista nätternas ganska goda sömn för min del är ett tabu, nåt som många skulle bli skuldbelagda för om det yppades. Det är nämligen inget som en god mor ska göra... Jag har nämligen använd öronproppar på nätterna för att slippa störas av baby J's harklingar, gnyenden, sprattel och övriga sömnljud.

För min del tycker jag att det har funkat perfekt- jag har slupppit att höra de ljud som i sig inte har någon betydelse i vår kommunikation, men jag har tydligt hört när han har börjat låta lite högre, men innan han har arbetat upp sig till ett vrål.

Jag önskar att jag inte vore så lättstörd, för då skulle jag ha kunnat sova ändå men tyvärr är jag en sån där människa som störs för minsta lilla ljud. Jag kan inte heller sova utan mörkläggningsgardiner eller om någon andas på mig... Jag trodde att detta skulle ändras när baby J föddes, men än har det inte gjort det i varje fall.

Nackdelen med öronproppar är att de är jobbiga att stoppa in och att jag får ont i hörselgångarna av trycket. Men fördelarna överväger helt klart!

Dagen är förvisso ganska ung ännu, men vilken trevlig dag det har varit hittills! Baby J har varit på ett strålande humör fastän han har varit vaken i ett par timmar.

Babysittern var en hit idag -  han låg och fifinulade för sig själv så länge som jag fixade gunget. Och inga ont-i-magen-skrik heller. Hurra!

Efter lite amning och rapning sover han nu gott på pappas bröst. (J sover förresten också.) Jag har tvättat och plockat i och ur diskmaskinen. Och nu sitter jag och slösurfar. Lyx!

Igår fyllde baby J fyra veckor. Det firade han genom att skrika. Festen startade kl. 12 och började med att baby J gnölade lite efter att ha ätit. Det övergick snabbt till en skrikorgie. Den höll i sig hela dagen, ända fram till kl. 01 i natt.

Det som kunde lugna baby J var att bli buren eller gungad. Då kunde han vara tyst och somna en stund. Men om någon försökta sätta sig eller sluta gunga så började han om.

Såklart var han tyst medan han åt, men annars var det inte långa stunder som han var tyst och lugn och sov under dagen och kvällen. Rekordet var en timme, men då låg han och skumpade i vagnen.

Hua, en sån dag hoppas jag att det dröjer ett tag innan han har igen!

Idag har baby J varit riktigt snäll hittills. Han har varit nöjd med att sitta i babysitterna och kika på mig och J när vi ätit frukost och stökat på lite här hemma.

Natten var ok, han ville amma oftare än tidigare, ungefär var tredje timme men jag sov ganska okej däremellan så jag känner mig ganska pigg idag ändå.

Förra dygnet var helt super om jag tänker i amningens tecken - baby J ammades kl. 19, kl 23, kl 03, kl 07 och kl 10. Väldigt härligt måste jag säga.

Det som var mindre bra var att han gnällde och småskrek ända från kl. 23 till kl. 10 med bara små pauser då han tog lite djupare andetag och sov. Inte så bra sömn för mamman med andra ord...

En inte så avancerad gissning är att han hade ont i magen. Men usch så ont det gör i mamma-hjärtat när man ser honom skrynkla ihop ansiktet och ta i så han blir röd och armarna och benen spretar hela tiden. Vad sjutton ska man göra?

Visst är det märkligt - det är jag som knappt har sovit nåt i natt. J har legat i det extra sovrummet och sussat gott i åtta timmar. Nu har han och baby J legat och sovit tillsammans i soffan i drygt en timme.

Orättvist - det är ju jag som ska få sova. Det är min tur nu ju!