Yes, nu är äntligen Lilla J's magsjuka över. Sex dygn + två i karens. Hoppas vi slipper fler omgångar i vinter.

Jag ringde till barnmorskan i veckan och sa att jag ville göra en KUB-undersökning, så jag får ett tidigt ultraljud för att vara säker på hur långt gången jag är. Annars så sa hon att jag skulle ställa in mig på att min graviditet kommer att likna den förra, dvs med tidiga sammandragningar och hotande förtidsbörd. Det var inte det som jag ville höra. Jag har ju mantrat att det är en ny graviditet och nya förutsättningar. Hur ska det gå med lilla J här hemma om jag inte kan leka med eller bära honom? Jag hoppas verkligen att hon har fel för jag kommer att få så dåligt samvete att det inte är klokt. Håll tummarna att det blir en sammandragningsfri graviditet!

J ligger för övrigt och sover med Lilla J. När han fick natta honom för första gången på drygt en månad passade han på minsann!

Nu måste jag gå och koka välling så att det finns i morgon bitti när det är dags för uppstigning.

Och som lite kuriosa så har symtomen dykt upp under veckan; trötthet, illamående och trög mage. Och i dag började brösten att ömma.

Åh, vilken sliten kvinna jag är. Det är jobbigt just nu. Inte på grund av lilla J och hans sömn (han vaknar cirka tre ggr/natt så det är positivt!), nej men detta virus är av ett segt slag. Eller så är det jag som är av ett murket slag. I alla fall så orkar jag knappt hålla mig vaken på jobbet på eftermiddagen och när jag kommer hem vill jag helst vila och inte underhålla och bära lilla J.

Jag fortsätter med att försöka tänka mig frisk, nu har jag ju snart en hel helg att försöka vila upp mig på.

J har varit på intervju för ett nytt jobb. Om han får det kan vi få problem, för det kan vara så att de vill att han börjar direkt och vi har ingen barnomsorg. Ja, ja det löser sig väl på nåt vis. Jag hoppas att han får jobbet och att de tycker att det är värt att vänta på honom till i augusti!

Idag ser jag fram emot att jag ska bli frisk så att jag kan gå och jobba imorgon. Har ätit tre skinksmörgåsar som verkar vilja stanna i magen.

Det känns i kroppen att jag är slut. Natten var okej, lilla J vaknade tre gånger och gjorde morgon 05:15 och då gick jag och sov fram till kl. 09. Så härligt att J är hemma igen så han kan ta gryningstimmarna. I natt har jag sovit nästan elva timmar, trots det känner jag mig sliten och trött. Jag skyller på mitt elaka virus som sög ut min sista energireserv.

Nej, slut på min klagan, nu ska jag tänka positivt och bli kry och fräsch!

Fredag kväll kände jag mig ganska pigg och jag hade ätit lite mat under dagen så jag satt i soffan och tittade på tv och gladde mig åt en natt av skön, härlig sömn. Jag längtade efter lilla J och såg fram emot annat än skonkost.

Igår åkte jag och hämtade lilla J vid lunchtid. Vi hastade förbi affären på hemvägen, sen fick han sova sin eftermiddagslur. Det låter enkelt men jag fick verkligen jobba för att han skulle slappna av tillräckligt länge för att hinna somna.

När han sedan vaknade var han på klänghumör. Kanske för att vi nästan inte setts alls under veckan, kanske för att han saknade J. Men i alla fall, det kändes härligt att ha hemma min lilla unge även om det var bäraläge resten av dagen.

När han somnade för kvällen så tittade jag lite på tv, men gick och la mig före 21 för jag var ganska sliten. Jag vaknade flera gånger under natten av att jag mådde lite illa, men som det brukar vara på natten, men är inte riktigt med. Jag somnade om i alla fall.

Lilla J vaknade klockan 02:30, då gick jag och hämtade honom till min säng och sen sov han till 04:30 då var det morgon. Det kändes lite bättre när jag tänkte att klockan egentligen var 05:30, men jag kände mig inte särskilt pigg. Trött och illamånde. Jag försökte få mig att tro att jag var illamående för att jag var så trött, bakiskänslan helt enkelt.

När klockan blev sju hade jag sprungit på toa fyra gånger redan och då kände jag att jag inte kommer att fixa det här. Ilamående, darrig och mest på toan. Så himla tråkigt. Har knappt fått se lilla J på hela veckan, mått dåligt som f*n och sett fram emot att få äta lite saker som jag faktiskt vill äta. Oj, så jag saknar att äta!

Men det slutade med att mina snälla föräldrar kom och hämtade lilla J vid 9-tiden och jag kröp ned i sängen igen.

Och jag som skulle ha lönesamtal imorgon! Jag blir så less på att vara sjuk!

Men jag glädjer mig åt att lilla J sov till halv 3 utan uppvak. Det hade han även gjort hos mina föräldrar. Tjohoo!!!

Jag längtar efter lilla J så att jag tror att jag ska spricka. Han fick lov att åka till mina föräldrar igår eftersom J hade en helgresa inbokad sedan länge och jag var långt ifrån tillräckligt pigg att ta hand om honom.

Men åh så jag längtar efter honom! Och så vill jag gråta en liten skvätt för att mina föräldrar är så fina och för att de alltid ställer upp för mig och min lilla familj.

Känner mig i alla fall piggare idag, värst nu är huvudvärken som inte riktigt vill släppa.

Åh, ynk, ynk, ynk. Det är så synd om mig. Mensvärk, magsjuka, feber, huvudvärk, halsont och ledvärk - sådär så man inte kan ligga stilla utan måste röra sig hela tiden. Ja, så har mina senaste 2,5 dygn sett ut.

Idag så verkar magen ha stoppat upp i alla fall, nu kvarstår bara halsontet, huvudvärken och att försiktigt, försiktigt börja äta. Har precis druckit ett glas nyponsoppa och det verkar gå bra.

Uhh, så jag hade glömt bort hur det var att vara sjuk på riktigt. Jag glömmer gärna bort det igen.

Fick mig ett litet fniss när jag kollade in på bloggen idag. Rubriken den 16 mars 2011 var "Rekordnatt" och rubriken den 17 mars 2010 var också "Rekordnatt". Lite olika typer av rekord, men ändå på samma tema, det vill säga sömn och lilla J's mage.

Gårdagsnatten var inte lika bra, den var mer normal med fem uppvak och tyvärr en vakenperiod på 1,5 timme. Usch, så trött jag var i morse. Tänk så fort jag vande mig vid att få de där extra timmarnas sömn.

Tyvärr tror jag inte på nån bra natt idag heller, lilla J har stökat och bökat under kvällen och vaknat två gånger redan och det brukar sällan båda gott.

Jag sitter fortfarande fast i tanken med ärftlighet och bipolär sjukdom. Det skapar konflikter inom mig och är en svår fråga att processa. 

Jag har kommit gång rätt bra på jobbet, har hållit fem av sex arbetsplatsträffar och det har känts bra. Jag har fått många frågor att bita i. Mycket som har blivit bortglömt medan jag har varit borta och så har jag upptäckt många områden som måste utvecklas och förbättras.

Det skulle sitta riktigt fint om lilla J verkligen började sova bättre nu, allt som oftast, så att jag kunde gå upp lite mer i arbetstid och få ta tag i allting nu på en gång! Jag hatar att vänta utan vill att allting ska hända genast på en gång. I alla fall det som jag kan påverka.

Vi gick på bio i lördags. På vår barnfria kväll. J valde film, och vi såg Black Swan.

Han tyckte att det var riktigt bra. Det tyckte inte jag. Den var nog för bra för mig, för jag fick en hemsk eftersmak, en obehagskänsla som hängde kvar under resten av kvällen.

Först var den ju för grafisk för mig, alltså det var scener med blod och det tycker jag inte om, så det blev en hel del blundande då jag fick lyssna på den hemska, pampiga musiken och själv skapa mig de hemska bilderna som jag blundade för att slippa.

Men sedan var det psykologin bakom som satte sina spår. På kvällen förstod jag inte varför jag mådde dåligt, men jag kan i efterhand se att det var för att jag på nåt sätt kopplade ihop ballerinans mående med J's och kanske framförallt kopplingen till min inneboende rädsla för att lilla J också ska drabbas av bipolär sjukdom. Instinktivt kände jag under kvällen att jag inte ville ha fler barn, inga syskon till lilla J. Och det längtar och drömmer jag ju om nästan varje dag i vanliga fall. Syskon till lilla J alltså.

Om jag fick ändra en sak, så önskar jag att J's sjukdom inte hade brutit ut förrän vi känt oss klara med familjebildningen. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på riskerna för att drabbas. Upp till 25 % av barn till föräldrar med bibpolär sjukdom får också det. Och så tänker jag att det inte är schysst att försöka sätta fler barn till världen som riskerar att bli sjuka. Det är ju ingen rolig sjukdom att föra vidare.

Men, samtidigt har jag en längtan, en önskan, att få ge lilla J gåvan av att ha ett syskon. Om vi nu kan få fler barn, det är ju inte heller säkert. Jag hade hellre valt att inte veta om J's gener så jag hade sluppit tänka på det också. Jag vet inte om jag vågar försöka få fler barn. Jag är rädd för att hur jag än gör så kommer det att kännas fel.