Ja, frågan är. Hur orkar man? Svaret är att man orkar för att man måste orka. Sen har jag ytterligare ett knep för att lura mig själv. Ett mycket smart knep som tilltalar min hjärna varje gång jag bryter ihop.

Receptet lyder: tidplan. Varje gång jag känner att jag inte orkar mer säger jag till J att jag inte orkar mer. Och så gråter jag en stund. Han säger att han vill hjälpa mer och att jag ska väcka honom på natten. Jag gråter lite mer och säger att jag inte kan göra det för att det lilla extra jag då får sova gör inte att jag mår bättre och känner att jag orkar mer. Istället riskerar vi bara att han får en episod. Och det vill jag verkligen undvika till varje pris. Det lär ju komma tids nog i alla fall, så ser ju bipolär sjukdom ut. Men det tänker jag inte på just nu. Just nu fokuserar jag på min, eller framförallt lilla J:s sömn.

Så, när jag gråtit klart säger jag att jag inte orkar mer. (Igen.) Och så nu till det magiska. Tidsgränsen. Jag bestämmer att jag orkar fortsätta i en vecka till, eller tio dagar, eller åtta. Alltid ungefär så många dagar. Om det inte blivit nån skillnad då så måste vi "göra någonting". Alltså som i nya rutiner, försöka låta honom sova hos oss hela tiden, eller egentligen vad som helst som är lite nytt som kan göra att jag får tillbaka hoppet att lilla J ska börja sova bättre. 

Varje gång hittills har det resulterat i att det känns lite, lite bättre om en vecka än vad det gör dagen jag bestämmer mig för att jag inte orkar mer. Alltså orkar jag fortsätta en stund till. Till nästa gång jag bryter ihop. Då sätter jag en ny tidsgräns och så fortsätter det i all oändlighet.

Sen hoppas jag varje kväll när jag lägger mig att jag chockad ska vakna och titta på klockan och upptäcka att den är tre. Det vore magiskt!

Min absoluta slutpunkt för när jag tror att jag kommer att få sova är när lilla J är 1,5 år. Men just nu så hoppas jag innerligt att 14 månader är gränsen. Dit är den en månad kvar, och så länge orkar jag. Det vet jag.

Så nu hoppas vi igen...

Natten var ingen höjdare. Lilla J sov som en propeller ungefär och det kändes som om jag inte fick en blund. Klockan fyra sedan så blev han tät i näsan och jag fick vagga och trösta fram till klockan halv sex. Då fick J ta över.

Tyvärr var lilla J på så dåligt humör efter nattens icke-sömn att han levde om så mycket att det inte gick att sova fastän jag hade öronproppar och stängda dörrar mellan oss.

Jag tittade lite på reprisen av Go' kväll lördag, jag tyckte att det var sådär. Lite hattigt och ytligt. Jag vill ha lite mer djup i intervjuer för att tycka att det är intressant. Sen klev jag upp och då blev lilla J lugn och tyst. Jag var uppe och lekte en stund så att J fick äta frukost i lugn och ro och sedan gick jag till sängs igen.

Jag fick sova några timmar men orken är inte så bra idag. Huvudvärk har jag också. Det känns så trist att hela dagen går i ett töcken för att jag inte orkar ta mig för någonting och för att allt känns så jobbigt.

I morse sa jag högt också "Jag hatar mitt liv." Så kändes det precis då. Tårarna hade trillat av trötthet där vid halv fem. Allt kändes så overkligt. Jag var så trött och slut och utan att hjärnfunktion. Mina beslut blir inte bra, om jag alls fattar några. Jag längtar efter mig själv. Att få känna mig som vanligt igen.

Ikväll får vi middag hos mina förädrar, jätteskönt så slipper vi tänka på att fixa middag mitt i trött-träsket.

Lilla J är så arg nu för tiden, han bryter ihop mest hela tiden. Anledningen är att han vill ha precis allt som vi inte tillåter honom att ha. Som en penna, min mobiltelefon, ett glas, en oläst tidning. Vad som helst och ingenting, men precis det vi vill ha ifred från hans förstörar-fingrar och blöta mun. Så gråt-skrik-tårar om och om igen. Och igen. Det är skönt när han sover.

Jag bara undrar vad som hände? Lilla J som precis hade lärt sig att somna på egen hand, både på dagen och kvällen. Lilla J som gjorde några nätter med bara två-tre uppvak. Lilla J som gillade sin säng. Lilla J!

Nu är läget helt annorlunda. Han vill kramas, han vill vara i famnen. Om man lyckas få honom att släppa handen när han ligger i sängen vänder han sig och kollar tusen gånger att man står kvar och inte lämnar honom. En otrygg trygghetssökare?

Till och med på dagen så kommer han och kramas. Lilla J har aldrig kramats. Visst har han velat komma upp i famnen, men även då skulle det hända saker, helst skulle man gå omkring. Att sitta och kramas har inte funnits i hans världsbild, förrän nu då. Ganska mysigt är det, det måste jag säga.

Man kan säga så här: nattningarna har blivit mycket svårare och det är inte längre bara att lägga ned honom i sängen så somnar han om.

Nej, jag kämpar inte på för att han ska sova ensam bara för att, men han måste ligga kvar i sin säng så länge vi är vakna. När jag gått och lagt mig och han vaknar och visar att han vill komma så får han det. Sen ligger han som ett plåster, min lille, lille kille.

Igår dröjde det till klockan tre innan han ville komma upp, men då hade han vaknat en gång i timmen sedan klockan elva (preciiiis när jag somnat första gången givetvis.)

Jag hoppas att det här går över snabbt, för innan lilla J blev sjuk var vi ju på rätt spår. Jag börjar ärligt talat vara lite uppgiven. Ska det aldrig bli vår tur att få ha det enkelt nån gång?

Sedan i söndags är det tvärtom-världen här hemma. Lilla J har ju alltid sovit mycket bättre när han varit förkyld och haft feber. Inte längre! Nu vill han ligga tätt emot som ett klistermärke och blir såå ledsen om man provar lägga ned honom i sängen fastän han redan somnat.

Det känns lite roligt att skriva att det blir lite sömn på nätterna för att lillen är förkyld med feber, och tät i näsan är han också stackarn. Även om det är skitjobbigt för mig eftersom jag har suttit/halvsuttit med honom nätterna igenom och tröstat och tröstat när han vaknat till.

Nu hoppas jag bara på att det roliga fortsätter, för det förutsätter ju att lilla J börjar sova bättre när han sedan blir frisk. Annars lär jag återkomma med den vanliga klagan.

Av dagens planer blev inget. Jag är seg efter en dålig natt och J har en förkylning i kroppen. Bara Lilla J som är som vanligt - full fart framåt!

Men kanske lika bra det, för mina föräldrar tittade förbi med semlor. Tur att vi var hemma!

Resten av dagen har vi legt kurragömma och läst Muminboken tjugo gånger. Och så har jag hunnit med att pussa lilla J minst 100 gånger.

Lilla J har ett ganska litet ordförråd. Så litet av vi nu under ett par månader hört samma ord om och om igen ett par hundra gånger om dagen. Ordet?

"Titta!" som givetvis är ackompanjerat med en pekande hand eller ett pekande finger. Sen är det bara att berätta för Lilla J vad det är han pekar på. Oftast en lampa.

Lilla J säger:

Titta

Dää (där)

Helå (hej då)

Anana (mamma och pappa)

Blublublu (som svar på hur fisken låter)

Han förstår däremot lite fler ord och pekar gärna när man frågar honom var olika saker är. Som till exempel:

Hunden

Katten

Mamma

Pappa

Lampa

Klocka

Braskamin

Dammsugare

Tv

Boll

Barnvagn

Byta blöja

Bok

Fisk

Det är spännande att se hur språket utvecklas och att han förstår mer av vad vi säger och vad vi menar.

Nåt annat som är kul är att lilla J vaknat endast två gånger (!) de senaste två nätterna. Fortsätt så älskade unge!

Jag är så trött idag (igen). Igen. Jag är som en repig LP-skiva som bara har ett budskap. Tröttheten. Mitt liv är liksom på paus, det enda som ryms är den där eviga repan.

I natt sov lillla J med 1,5 timmarsintervaller. Inte så jättekul för mig (som vanligt), men jag ser ändå att det hänt någonting under den sista veckan. Det har blivit lite lättare att lägga honom på kvällen, han har inte stigit upp en massa gånger innan han kommit till ro, utan bara ett par.

I natt verkar det som om alla månaders slit med att säga "Lägg dig ner." samtidigt som jag lagt ned honom gett resultat. För vid många av tillfällena han väckte mig så stod han som vanligt upp i sängen, men när jag kom fram och sa "Lägg dig ner." så gjorde han det. Då la jag till täcket och sen gick jag ut ur rummet igen. Bara en gång reste han sig igen. Inte ett framsteg i att sova bättre och längre men jag hoppas väl att det inte dröjer allt för länge innan han inser att han kan lägga sig ned på egen hand och somna om utan att behöva börja skrika och väcka mig.

Jag lever mycket i framtiden. I min tankevärld, när mitt liv kan börja igen. När jag får trycka på min play-knapp.

Jag blir så trött. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska känna sig avstängd från världen, ständigt vara nära gråt och bara knappt överleva vardagen?

Jag längtar så efter att vilja planera en matlista, tycka att det är roligt att laga mat igen, kunna koncentrerar mig på att läsa en bok. Jag som älskar att läsa böcker, klarar inte av att göra det längre. Jag längtar till när jag inte tycker att det är skönt när lilla J kan uppehålla sig sjäv för då kan jag sätta mig och vila. Jag vill inte vara sur och tvär och ständigt ha kort stubin och missförstå saker som J säger. Jag vill kramas i soffan och känna mig glad.

Idag känns allt hopplöst och värdelöst. Lilla J kommer aldrig att sova på nätterna, jag kommer aldrig att få känna mig utvilad. Jag har suttit och gråtit på mitt kontor. Det känns inte okej, jag vill inte ha det så!

Jag gick och grät på hemvägen också. Och så möttes jag av lilla J i dörren och mina ögon svämmade över igen. Av kärlek och glädje. Jag är så tacksam för att han är min son och ändå mår jag så dåligt så ofta.

Idag hade J städat och plockat undan här hemma och middagen väntade på bordet. Precis vad jag behövde! Sen fick jag leka med lilla J och baka en riktig chokladig kladdkaka. Och snart får jag och J äta den tillsammans.