Det går att mäta hur jag mår genom att räkna hur många kladdkakor jag bakar varje vecka. Förra veckan och i veckan har jag inte bakat alls. Ännu. Veckan innan så gjorde jag nog tre stycken.

Det är när jag mår sämre jag kräver mer kladdkaka. Märkligt, men kanske lite sockerchock piggar upp när jag är som tröttast?

Idag har jag träffat psykologen igen och pratat om hur det kommer att gå när jag ska börja jobba igen efter jul. Inte så bra trodde hon. Risken att jag blir deprimerad och/eller går in i väggen var stor. I varje fall så länge som baby J sover som han gör nu.

Kändes jobbigt att höra, men samtidigt så kände jag att det var sant det hon sa. Ytterligare stress och pålagringar kommer jag inte att orka, det är därför jag oroat mig och försökt planera för hur det kommer att bli. Nu ska jag se om jag kan få vara föräldraledig till och med februari istället.

Jag tror jag ska presentera läget för min chef så här: "Antingen beviljar du ytterligare två månaders föräldraledighet eller så är risken stor att jag kommer att bli sjukskriven." Men det känns jobbigt att ringa och prata med henne för det var inte så här jag tänkt mig min föräldraledighet. Det var inte så här jag skulle må. Jag tycker inte om att ställa till det för andra, och det kommer jag att göra om jag inte kommer tillbaka till jobbet i januari. Fast för min egen skull ska jag nog inte göra det.

Jag är slut och orkeslös. Jag tycker att det är lite konstigt, för att spädbarn sover dåligt vet man ju. Och andra orkar, men inte jag?

I varje fall så träffade jag BVC's psykolog igår och pratade lite. När jag berättade om hur jag och J haft det de sista två åren så fick hon mig att förstå att jag faktiskt blivit dränerad på energi av en massa saker. Som t ex J's depression, min sjukskrivning under graviditeten med oron om en för tidig förlossning, sedan J's bipolära sjukdom och baby J's kolik som fortsatt med baby J's dipp på viktkurvan och magproblem med dålig sömn. 

Att energin tar slut om man inte fyller på är ju inte så konstigt. Jag fick två råd. Dels att be mer om hjälp (det är inte fult!) och dels att göra saker som fyller på mina energidepåer.

Men nu förstår jag varför jag hellre bakar än städar om jag känner att jag har lite tid och ork över under dagen. Baka ger energi för det är kul, och städa det bara tar energi... Ha, undrar hur länge jag kan skylla på det och skippa städningen?!

Så har vi varit och pratat med familjeterapeuten igen. Den här gången blev fokus på det som komma skall - semestern!

Jag är rädd att J ska bli deprimerad efter vi besökt hans mamma eftersom han alltid brukar bli det och jag både vill att vi ska åka dit, men ändå inte. Han har själv samma farhåga. Helst skulle jag vilja åka dit och känna att vi kunde umgås och att det inte skulle vara nån fokus på att det är en massa saker som "måste göras", men tyvärr är det arbetsinsatsen som räknas och inte att umgås.

Det terapeuten sa, som jag skriver för att komma ihåg var:

* J måste utgå från sina känslor och sina behov, inte vad hans mamma vill/kräver.

* J måste tänka på sig och vår familj i första hand.

* J måste vara väldigt tydlig med vad han orkar göra och inte, helst på saknivå, och säga nej till det han inte klarar. Kanske ringa och säga att han orkar göra en sak och fråga vad hon helst vill att han gör, så att arbetsinsatsen är rimlig och bestämd i förväg.

* J kan behöva upprepa sina nej och varför och berätta om sin sjukdom många, många gånger.

* J's åsikter är lika viktiga som hans mammas, det är inte bara vad som hon säger som räknas.

* Är det J eller hans prestation som ska tyckas om?

Nästa träff blir i höst någon gång, när semestrarna är över och vi kommit in i vardagslunken igen. Då är vi kanske redo att prata mer om vår relation och våra skav.

Men jag gick därifrån idag med en positiv känsla. Förra gången var jag osäker på om han verkligen orkar/vill få vår familj att funka. Idag kändes det som om han kunde se oss alla tre och inte bara sig själv.

Idag har vi varit hos parterapeuten. Vi ska dit igen om fjorton dagar. Idag blev det ganska stort fokus på J och på hans sjukdom. Inte så konstigt eftersom den försvårar och komplicerar vår relation.

Vi hann inte så långt med vi-frågorna, men jag hoppas att vi kommer vidare dit. Det vi nuddade vid, som är "mina frågor" är

* hur jag undviker att säga saker om hur jag mår och vad jag vill till J när han är deprimerad för att jag är rädd att sänka honom ännu mer, att jag allmänt tassar omkring och curlar till viss del

* att jag känner mig ensam i vår relation då J inte kan möta mina behov av kärlek och omtanke

Men som jag skrev, så hann vi inte prata så mycket runt om kring detta. Det som vi konstaterade i varje fall är att J klarar jobbet ok, att han kan balansera kraven och hantera jobbet hyfsat oavsett om han är uppåt eller nedåt. I varje fall när han nu jobbar halvtid. Så nu kan det finnas möjlighet att jobba med hemsituationen och försöka stabilisera den också.

Jag hoppas att vi kommer bli hjälpta av terapin för det är klart att jag ibland funderar på hur det i förlängningen ska gå att vara i en relation med någon som ibland inte känner någonting alls för en och som på grund av sin sjukdom är så upptagen och uppe i sig själv att han inte klarar av att fokusera på att vara två.