Träffade min kompis M igår. Vi satt och pratade i 2,5 timmar. Det var skönt och jobbigt. Hon satte fingret på det jobbiga och fick mig att inse att jag nog stoppar huvudet i sanden litegrann. Med tanke på J's mående så tyckte hon att jag skulle förbereda mig på att jag nog kommer att få rodda det mesta själv efter födseln och vara förberedd på det. Jag ska fundera på det hon sa, men i och med att jag svarade med tårar så är det nog så att det är precis det som min kropp förbereder sig på, men hjärnan inte har fattat än.

Vi åt middag hemma hos mina föräldrar. Det är så skönt att få en god måltid utan att behöva laga den själv. Det är underbart att vara hemma hos dem och bara slappna av och vara sig själv.

Efter middagen åkte vi till ett par kompisar som fått barn för ett par veckor sedan. Gud så pluttiga bebisar är! Kanske inte när de ska komma ut, men oj så liten hon kändes. Vi var där i drygt två timmar och hon var vaken en del och lite gnällig men inte så skrikig. Jag hoppas att vi också får en lugn och snäll bebis!

Sammandragningarna var ok under dagen men när vi gick och la oss blev det lite fler och starkare och jag hade svårt att somna. Jag har därför inte sovit så mycket eller så bra i natt. Det innebär att jag nog måste ta det lite försiktigt idag. Och jag som hade planerat en massa saker jag skulle vilja göra. Ja, ja det är bara att försöka ta det så lugnt det går.

Den här veckan har varit den jobbigaste veckan sedan de första tolv veckorna av graviditeten. Sammandragningarna har varit under kontroll, så det är inte det som har varit problemet.

Nej, istället har det varit oerhört jobbigt hemma de senaste veckorna, vilket har kulminerat under den här veckan. J mår så oerhört dåligt, medicinen har inte fungerat utan han har sjunkit djupare och djupare, vilket förstås har påverkat mig oerhört mycket. Jag har orkat vara ganska stark utåt, men mått skit inuti. Det är så jobbigt att inte kunna göra någonting för att han ska må bra. Han är energisugande, som ett svart hål och jag har inte orkat stå emot, utan mått sämre och sämre själv också.

Lägg sedan till all stress jag haft på jobbet och som jag oroar mig över de kommande veckorna, så är det inte konstigt att jag känt mig hjälplös och otröstlig. Jag har gråtit så mycket den här veckan, så mycket som jag inte gjort på evigheter.

Om jag ser ur detta perspektivet är det inte konstigt att jag hamnar i min tröst - godis och mat. Jag har helt enkelt inte orkat att stå emot. Sedan har jag fått oerhört dåligt samvete och mått ännu sämre för att jag äter onyttigt och går upp en massa i vikt. En hemskt ond cirkel.

Jag har därför bestämt mig för att jag ska strunta i att hålla koll på vikten. Om jag går upp 25 kg så får det vara så, om mat och godis måste till för att jag ska orka med mitt liv så tar jag till det, nu när min vanliga ventil, motion, inte finns tillgänglig för mig. Själklart är min målsättning att bara äta onyttigt på helgerna och försöka ha en bra kost under veckodagarna.

Idag ska jag träffa en kompis och få prata ordentligt. Det känns bra, jag behöver ett andningshål. Sedan fick jag goda nyheter när jag kom hem igår kväll, J har fått läkartid på måndag. Så förhoppningsvis får han bättre uppföjning hädanefter för det har inte funkat som det varit under hela hösten.

Summeringen - det känns ljusare idag än det gjorde under veckodagarna och jag hoppas att det håller i sig så!

Jag har suttit och gråtit i eftermiddag tills dess att jag inte har fått åt mig andan och sammandragningarna bara fortsatte att komma. Nu har jag slutat att gråta och är jävligt förbannad istället.

Min jävla arbetsgivare ställer krav på mig att jag ska klara samma arbetsuppgifter fastän jag bara jobbar 20 timmar per vecka pga min sjukskrivning. Förut har jag jobbat 60 timmar per vecka de veckor som det har krävts. Nästa vecka skulle ha varit en sådan vecka, för idag fick jag uppgift om att jag skulle göra 2010 års budget, bemanningsplan och förbereda verksamhetsplanen tillsammans med alla medarbetare i största delaktighet.

HUR FAN SKA JAG KUNNA GÖRA DET? Nästa vecka har jag exakt 2 timmar som jag kommer att vistas på min arbetsplats och de två timmarna är sedan länge inbokade med möten. FINT. Det känns jättefint. Jag är så arg att jag kokar, pulsen är väldigt hög kan jag säga. FY FAAN.

Nä, fy fan vilken jävla skitdag. Har varit arg och irriterad ända sen i morse när J's mobil väckte mig för att han som vanligt glömt stänga av den/sätta den på ljudlöst. Som grädde på moset har jag vräkt i mig godis, kakor och andra onyttiga saker idag bara för att det är så jävla synd om mig. Så då blir jag tjock och fet dessutom Skitbra.

Och inte fick jag gå på föräldragruppträffen, och inte kom vi iväg på husvisningen. Näe, jag vill att den här dagen tar slut nu och att det hädanefter blir väldigt mycket bättre dagar för annars blir livet inte roligt att leva. Alls.

Näe, idag skulle vi gå på vår första föräldragruppsträff. Men då orkar inte J. Han sov hela eftermiddagen igår och har visst legat och sovit/tittat på tv hela dagen idag. Det är så himla tråkigt att hans jävla sjukdom ska sabba för oss och för våra förberedelser för bebisens ankomst.

Att gå själv känns inte som ett alternativ, för det är kommunikationen och det gemensamma som sker som jag vill fokusera på. Allt för att vi ska bli så jämnställda som möjligt även efter vi har fått barn...

Jag kom på att jag mestadels skriver när det är jobbigt och jag mår dåligt... och det är väl då jag behöver få ur mig det helt enkelt. Idag är en bra dag, få sammandragningar, jag känner mig fin, magen är lagom stor, inga finnar och håret helt ok. Bebisen är urmysig, sparkar och rör på sig lagom mycket.

J kom hem till lunch och hade kunnat plugga rätt bra i två timmar vilket också gjorde mig glad! Bra känslor idag alltså!

Det negativa som jag bär med mig har med jobbet att göra och en omorgansation som kommer att innebära att mitt jobb ändras till det sämre. Jag känner faktiskt att jag tappar sugen litegrann och att jag vill börja kolla runt efter andra jobb. Jag har alltid gillat min närmsta chef, men hon ger mig inte mycket stöd nu tycker jag.

Jaha, jag kunde inte riktigt hålla mig från att skriva nåt negativt även om huvudkänslan jag har faktiskt är positiv. Men det är väl det som är livet kanske??!! Man får ta det goda med det onda, eller nåt sånt.

I går kväll när vi körde hem från J's hemstad hade vi en så härlig och givande diskussion i bilen. Vi pratade om hur J's mamma är och hur hennes uppfostran påverkat honom och hur vi vill påverka vårt barn. Det är så skönt att vi är överens om att hennes sätt att se på livet inte är det sätt som vi vill att vårt barn ska ha.

Livet är inte måsten, utan livet är aktiva val. Och med det som utgångspunkt är vi övertygade om att människan mår bättre och bli mer sann mot sig själv och sina värderingar.

Helgen var i övrigt jättehärlig. J's pappa med nya fru har ett skönt sätt och jag behövde inte känna mig obekväm trots att jag i princip låg i soffan hela dygnet vi var där... Sammandragningarna höll sig därför på en bra nivå under hela helgen. Skönt!

Ytterligare plus med helgen var all den goda maten, tårtan hos J's barndomskompis och matlådorna från hans mamma!

Igår hade jag och J en härlig eftermiddag och kväll. Vi körde förbi ett hus som vi ska på visning på på tisdag. Till middag åt vi räkor. Det var så mysigt att sitta och prata vid bordet med tända ljus. Middagen blir ju lite mer uttdagen när det tar lite tid att fixa i ordning mackorna också.

Efter vi hade ätit klart så flyttade vi oss till soffan och fortsatte att prata. Smart-draget som vi gjorde var att inte slå på tv:n... så det ska vi nog låta bli att göra fler gånger!

Vi avslutade med smågodis och popcorn till Idol 2009. En riktigt skön fredag helt i min smak!