Och när han är vaken och inte låter. På nätterna däremot när han ynkar och gnäller och skriker och bara vill snutta då är han inte lika rolig!

Han har helt klart samma dygnsrytm som i magen - vaken från 21-22 till klockan 01-02. Precis på min bästa sovtid. Jag hoppas han börjar förstå konceptet med dag och natt snabbt!

Tankar efteråt

Om det blir någon nästa gång/nästa förlossning ska jag vara tydlig med att jag måste få hjälp med att slappna av när jag ska sys och gärna även mer coaching under värkarna, för att försöka slappna av bättre under själva värken. Mellan värkarna klarade jag av att släppa spänningarna ganska bra. J hjälpte till genom att stryka mig över pannan och släta ut de rynkorna. Han sa att jag var duktig, att det gick bra, att vi hunnit långt etc. Han gjorde det bra även om jag inte minns att han gjorde det...

Det gjorde ju även rejält ont nedåt under värkarna, kanske skulle jag ha kunnat få bättre hjälp med smärtlindring där? Eventuellt med kylda/värmda handdukar i underlivet. Det skulle inte göra någonting om jag sprack lite mindre, om jag får önska.

26 januari

På tisdag den 26 januari var vi tillbaka på förlossningen klockan 08:00, då blev vi för första gången inte mottagna i inskrivningsrummet utan fick komma direkt in i en förlossningssal. Först kördes en CTG-kurva och sedan kom läkaren och gjorde en gynundersökning. Hon konstaterade att jag var öppen fyra centimeter och ordinerade oxytocin-dropp.

Först fick jag en kanyl insatt, fick en pencillinspruta på grund av den tidiga vattenavgången och infektionsrisken, sedan startades droppet och därefter satt jag fast i droppställningen, pulsmätaren på ringfingret och CTG-apparaten.

Jag kände genast att sammandragningarna blev mer regelbundna och något mer kännbara, men inte värre än att jag kunde läsa lite i den bok jag hade med mig. Jag försökte att stå och sitta omväxlande eftersom jag läst att stå upp snabbar på förloppet.

Strax före klockan 11 fick jag koncentrera mig ordentligt på att andas djupt för att inte låta smärtan ta över. Samtidigt kom J med lunch och jag åt lite kokta morötter och makaroner mellan värkarna. J fick korven och grönsalladen.

När jag ätit klart hjälpte barnmorskestudenten mig att ställa mig i knästående i sängen och luta över sängryggen. Jag kände mig genast illamående och en ökande smärta så jag bad att få testa lustgas. Jag trodde att illamåendet berodde på att jag fick så ont att jag inte kunde hantera smärtan medan barnmorskan sa att det kan vara för att bebisen ska passera spinaeknölarna.

Jag knästod några få värkar, provade sedan sitta på en pilatesboll, men redan efter den första värken på bollen sa barnmorskan att jag börjat låta annorlunda och ville kolla hur långt jag kommit.

De hjälpte mig upp i ryggliggande och klockan 11:15  konstaterades att jag var öppen sju centimeter och att det fanns en buktande fosterhinna. De tog hål på den och jag låg ett tag på sidan, men vände ganska snart tillbaka till rygg. Då bad jag om att få sitta, så ryggdelen på sängen höjdes upp.

Efter det att den sista fosterhinnan spräcktes var värkarna väldigt smärtsamma och jag sög i mig lustgas för allt vad jag var värd. Jag hörde mig själv skrika och bröla att det gjorde ont och mitt ansikte skrynklade ihop sig som ett russin. Antagligen spände jag mig i resten av kroppen också. Jag blundade både mellan värkarna när jag försökte att slappna och och under värkarna när jag sög in luftgasen. Jag var i min egen värld och kom bara till "verkligheten" när barnmorskan eller barnmorskestudenten verkligen sökte och krävde kontakt. Det var i varje fall riktigt jobbigt och jag minns inte hur tiden förflöt och hur lång tid allting tog, men klockan 12:50 startade mina krystvärkar.

Då minns jag att barnmorskestudenten sa åt mig att jag fick lägga bort lustgasen. Första tanken var "Nej, den släpper jag inte!" men jag hann hejda mig och sa ingenting för jag tänkte att det nog var så att jag behövde känna smärtan för att kunna krysta. Sedan försökte hon instruera mig hur jag skulle göra när jag skulle krysta. Jag minns att hon sa att jag skulle föra hakan mot bröstet så ryggen blev som ett "c" och att jag trycka på som när jag behövde bajsa. De la upp mina ben i benstöden och fällde fram några hantag som jag kunde hålla mig i.

Jag tror inte att jag gjorde nåt av det som hon sa, och jag vet att hon upprepade sig och att hon sa att jag inte skulle skrika utan ta ett djupt andetag och hålla kvar luften när jag krystade. Det gjorde ont, ont, ont och det kändes som om hon stoppade upp ett finger och slet bakåt mot ändtarmen.

Jag krystade till klockan 13:16 och sedan var han ute. Jag tittade på när de drog fram axlarna för då sa jag nåt om hur ont det gjorde och barnmorskan sa att det gör ont när axlarna ska förbi.

De la upp honom på min mage och la handdukar om honom. J tog även fram den lilla mössan vi hade med oss och den sattes på. Sedan frågade de om vi kollat vad det blev för nåt och jag lyfte upp honom och såg att det var en kille!

Barnmorskestudenten kände på magen och drog lite i navelsträngen och bad att jag skulle krysta lite för att få loss moderkakan. Jag pressade litegrann och den kom ut tio minuter efter födseln.

Sedan började det som jag tyckte var obehagligt. Jag skulle sys. Först fick jag några bedövningssprutor och bedövningsspray så själva stygnen gjorde egentligen inte så ont, utan det var bökandet och stökandet där nere som var jobbigt. Jag skakade i benen, frös litegrann och låg och spände mig så det var inte skönt. Det var väldigt jobbigt. Ungefär tjugo minuter höll barnmorskestudenten på att sy under översyn av barnmorskan.

Läkarstudenten som också var med under förlossningen assisterade mig och J genom att ta en bild på oss alla tre, det var väl ungefär det han bidrog med. Eller jo, han hämtade vatten till mig också.

Vi låg kvar i förlossningssängen i knappt 1,5 timme. Sedan var jag upp och kissade och lämnade en hel hög med blod efter mig som jag inte orkade städa upp. Jag fick smärtstillande mot eftervärkarna. Under tiden åt jag banan, powerbar och mackor som vi fick in. Lille killen låg på min mage hela tiden. Och han var så söt!

Strax före kl 16 flyttades vi till BB-rummet. Jag fick blodtrycksfall och fick  använda svävare och jag kröp direkt upp i sängen och la mig för att vila. Det kändes inte direkt skönt mellan benen.

På kvällen började jag fundera över förlossningen och fick då känslor av rädsla. Det kom liksom i efterhand att jag det hade gått så fort och att jag inte haft någon koll på det som hände. Jag kände mig ganska rädd och illa till mods. Pratade lite med J om hur det varit och fick några luckor ifyllda men hade kvar en obehagskänsla.

Nästa dag kom en snäll barnmorska och frågade om jag ville se journalen. Då jag hade läst den och frågat henne om några detaljer kändes det mycket bättre. Då återfick jag lite kontroll över förloppet.

25 januari

Så på måndag den 25 januari var vi tillbaka på förlossningen med alla våra väskor och grejer. En ny CTG kördes och en läkare kollade hur mycket blod jag hade i fostervattnet genom att granska min binda. Hon tyckte att det var okej att vänta hemma under dagen. Det var ett härligt besked! Både jag och J blev glada.

Vi åkte hem och jag tillbringade dagen i fåtöljen med att vila. Jag var noggrann med att äta ordentligt för att ladda batterierna. Hela dagen var otroligt lugn, jag kände knappt av några sammandragningar alls, mycket färre än förut. Under natten hade jag några kraftigare värkar och jag trodde varje gång att det skulle dra igång, men de kom inte oftare än var 30:e minut. Efter klockan 4 kunde jag inte sova mer för då började jag bli nervös och oroa mig för det som skulle hända och hur allt skulle bli, både med igångsättning, förlossning och livet efteråt. Jag var nervös!

24 januari

Natten mot söndagen den 24 januari sov jag oroligt. Jag var upp på toaletten och gjorde både nr ett och nr två flera gånger. När jag skulle upp för fjärde gången när klockan bara var två bestämde jag mig för att ta med mig täcket och sova i fåtöjen för att inte behöva väcka J så mycket.

När jag då kom till toaletten så var det en röd blödning som kom, jag var inte kissnödig som jag trodde. Då tänkte jag att det nog startar. Jag blev förväntansfull men ändå lugn. Jag ringde till förlossningen eftersom jag fått lära mig att man ska göra det vid en blödning. När jag beskrev blödningen sa barnmorskan att det nog var en teckningsblödning och att det förmodligen var signalen på att någonting var på gång.

Jag tog på mig den största bindan jag hade hemma och gick och la mig i fåtöljen. Sammandragningarna var ungefär som de brukade vara, det vill säga kom med fem-tio minuters mellanrum. Ingen skillnad mot tidigare alltså.

Strax före sex blev bebisen vild i magen och sedan kände jag ett "plopp" och sedan kom en rejäl fors. Jag hoppade upp ur fåtöljen och virade morgonrocken under mig och småsprang mot toaletten. Det var ingen tvekan om att vattnet hade gått.

Det gick inte att se vilken färg vattnet var för det var blodblandat, men jag upplevde inte att det var någon fara. När jag höll på att torka upp efter mig på väg från toalett till fåtölj vaknade J och kom och undrade över vad som hände.

När jag hade torkat klart ringde jag till förlossningen och sa att vattnet hade gått. Barnmorskan ville att jag skulle komma in så snart vi hade ätit frukost. Vi kom in ungefär halv åtta.

Då blev det en liten väntan, sedan kördes CTG, prover för GBS togs från livmodertapp, anus och jag fick lämna urinprov. Eftersom vattnet var blodigt ville läkaren att jag skulle stanna kvar för att se hur det utvecklade sig.

Jag och J satt i patientmatsalen och tittade på tv ganska länge. Sedan fick vi ett omysigt rum. Dagen gick åt byta blöja, oroa mig för blodet, känna den otäcka känslan av sipprande, att försöka vila, titta lite på tv och äta, äta för att ha energi till när det skulle sätta igång.

På eftermiddagen hade jag sammandragningar var femte minut, tyvärr inte med någon större intensitet, utan det kändes som mina vanliga sammandragningar. Vid 19-tiden hade jag lessnat och var riktigt sur så jag bad om att få en ny CTG och en ny bedömning om jag inte kunde få åka hem istället för att vara kvar på förlossningen.

Klockan 20:30 kom vi så hem, vi fick åka med löfte om att komma tillbaka kl. 08:00 nästa morgon. Jag sov ganska bra med hjälp av två alvedon, en ipren och en varm vetekudde mot ryggen. Det kändes bra eftersom jag inte fått någon sömn föregående natt.

Innan jag skriver förlossningsberättelsen måste jag bara skriva hur härligt det känns att kunna röra på sig, att hämta saker till mig själv, att kunna städa undan att kunna sätta igång en tvättmaskin, att kunna torka av diskbänken i köket, att kunnna...

Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men känslan att inte behöva be J om allting är underbar! Även om jag är öm och har ont mellan benen och i ryggen så kan jag göra saker själv!

Att tänka tillbaka på att jag fått be om hjälp för så mycket sedan mitten av sepember känns helt galet. Det är ju hur länge som helst! Inte konstigt att mitt humör har varit sviktande. Dessutom när J mått så dåligt och inte orkat hjälpa till i den utsträckning som jag skulle ha önskat heller. Det känns så skönt att väntan är över.

Nu är han äntligen här!!! Och vilken tur att jag slapp vänta ytterligare fem veckor. Veckorna sedan heltidssjukskrivningen den 30 december har bara inneburit vila, ingen aktivitet alls, så jag är så GLAD att det inte är klokt.

Dessutom är ju belöningen inte dålig... Just nu ligger han nyammad och snusar i sin mjuklift. Myyys!

Den 26 januari kom vår son till världen!

Nu är vi hemma och ska landa lite, men återkommer med min förlossningsberättelse som blir lång till dagar men kort till innehåll.

Näe, jag förstår inte vad det är för fel på mig? Lika glad som jag kände mig igår, lika håglös och nere känner jag mig idag. Jag orkar inte ta mig för någonting, samtidigt som jag tycker att allting känns tråkigt för att jag inte har någonting att göra.

Jag blir så irriterad på mig själv för att jag tillåter att dagen blir så meningslös och värdelös. Jag är missnöjd med allt för tillfället.