Idag när jag gick hem från jobbet kände jag mig glad och lycklig. En helt underbar känsla som har börjat besöka mig lite försiktigt under de senaste veckorna. Sist jag kände mig så här var nån gång tidigt i början på sommaren förra året. Om det beror på lite bättre sömn, bättre användande av min hjärnkapacitet för att jag jobbar eller om det är vårsolen som lyfter mig vet jag inte. Kanske är det kombinationen som gör det.

Men min kropp spelar mig icke-önskvärda spratt. Jag verkar ha förlorat förmågan att somna när jag bara är trött. Det verkar vara som om jag måste vara supertrött.

Lilla J har de sista fyra nätterna sovit bättre än vad han har gjort sedan han var fyra månader. Han har vaknat en gång på kvällen, sedan sovit till mellan klockan 02 och 03. Och efter det har han vaknat en gång till innan han har gjort morgon omkring 05:30.

Men i alla fall, det är så himla irriterande, för när lilla J har somnat om där efter max tio minuter vid 2-3-tiden så somnar inte hans mamma om. Nej, jag ligger vaken ungefär två timmar till dess att jag är helt utmattande trött igen. Ibland har då lilla J hunnit vakna en gång till.

Det måste ju bli ett slut på det här att ligga vaken när lilla J sover. Hur ska jag kunna känna mig pigg och utvilad om jag inte sover när jag kan? Jag hoppas verkligen att mitt störda sömnmönster som jag har fått lov att leva med i nästan ett år inte kommer att stanna för evigt. Jag vet inte hur jag ska göra för att bryta detta. Det är som om min kropp tycker att "Nu är jag pigg!" när jag sovit ostört i fyra - fem timmar. Men det är en illusion, för jag behöver mer sömn, men hur ska jag få min kropp att fatta det?