Så hände det då, det som jag har förstått skulle hända någon gång, men som jag verkligen hade hoppats skulle ske sen om en lång, lång stund och allra helst aldrig. 

Jag kunde inte gå på jobbet på grund av sömnbrist i morse. Efter att jag hade sovit knappt 1,5 timme vaknade lilla J och sen var han vaken i nästan tre timmar. Under tiden jag försökte söva honom trillade mina tårar några gånger på grund av frustration och på grund av hopplösheten i hela situationen. När jag sen fick sova blev det sittande med honom i famnen i knappt två timmar. Och det blev tydligen alldelens för lite, för när jag skulle kliva upp hade jag en sån huvudvärk att det inte var att tänka på att försöka åka iväg till jobbet.

Så typiskt, så typiskt att jag just idag hade ett viktigt möte tillsammans med några ur min ledningsgrupp och ett par från en annan enhet för att planera ett kommande projekt. Jag som verkligen ville vara med i uppstarten. Jag hatar att inte kunna påverka från början. Sen skäms jag inför min chef också, att jag inte kan göra mitt jobb som jag ska bara för att jag fått barn.

Nu sitter jag och målar fan på väggen också, tänk om det kommer att hända nästa gång jag har viktiga möten inbokade? Varför kunde det inte ha hänt på en "vanlig dag"?

Tur i oturen att J är arbetslös sedan förra veckan, så han är hemma hela dagarna fast jag bara jobbar 70 %. Jag kunde med andra ord sova tre timmar till och då hade det mesta av huvudvärken försvunnit och jag kunde gå på jobbet. Så jag slapp karensdag i alla fall, behövde bara nalla ur flexen.

Bättre natt i natt hoppas jag på!