Jag är så arg nu för tiden. Sista veckan har jag snäst och skällt på J för småsaker. Jag har skämts efteråt och ångrat mig. Idag gick det dessutom ut över baby J.

Han har inte velat äta de sista tre dagarna. Ätit halvdåligt med välling och ersättning och vägrat äta potatisen och köttet. Det stressar mig nåt oerhört. Det är ju inga mängder vi pratar om, utan en matsked av varje...

I dag blev jag arg på honom när han satt och lekte och tramsade. Och det är väl okej, att jag blir arg, men att skrika på honom är inte riktigt så som jag vill bete mig. Dels vill jag inte att det ska bli en maktkamp kring matsituationen, jag vill inte att det ska bli laddat. Dels vill jag inte skrika och härja utan det vore så mycket bättre att bara avbryta innan det sker.

Jag förstår inte vad det är med mig? Efter att jag hade skrikit på baby J började jag gråta. Jag vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha så lite ork och så lite tålamod. Jag vill orka. Och så har oron börjat komma för hur jag ska klara mitt jobb. Jag orkar ju ingenting i vardagen, mycket känns jobbigt och trist. Det händer så lite roliga saker, och när de väl händer har jag ingen barnvakt eller för lite ork att det bara känns jobbigt i alla fall.

Sista veckorna har jag bakat en massa, det brukar betyda att jag inte är på så himla bra humör, för då tröstar jag mig med sött.

Nej, jag vet inte. Jag sover varken bättre eller sämre än vad jag gjort den sista månaden så jag tror inte att det är därför jag känner mig så arg. Varför är jag så irriterad? Mest på J, fast han inte förtjänar det. Att skylla på förkylning och huvudvärk känns inte heller rimligt. Är sur på livet just nu.