Efter ett samtal (med lite högre röst än vanligt och med ganska många tårar) med J så känns det bättre igen. Trycket har lättat. Den här gången var det som kom upp till ytan att J drar sig undan vår relation. Han gör sina saker, pratar om sina saker och tillbringar lite tid med mig. Och min känsla när vi väl umgås, är att han ändå inte är där. En inte obefogad känsla från min sida visade det sig. J säger att han vet att han vill vara med mig, men att han ofta mår dåligt/blir likgiltig om han inte gör de saker han tycker är roliga. Och de sakerna invoverar tyvärr inte mig. Jag hatar hans jävla bipolära sjukdom. Fan.

Jag känner mig ensam och övergiven i min relation, hela ansvaret att hålla ihop oss faller på mig. Samtidigt får jag lite och ingen bekräftelse, och jag vet inte när jag kommer att få det heller. Så jag väntar. Väntar och väntar.

Det är väntan, ovissheten och osäkerheten som är mest tärande. Kommer det att bli bättre när (om) J blir bättre i sin sjukdom? Eller väntar jag förgäves och pausar mitt liv i väntan på nåt som aldrig blir? Jag vill ju leva mitt liv med honom. Det vet jag.

 

Caroline

15 september 2010 11:02

Ja fy, vilken ovisshet. Och inte så kul att ibland leva mer med din mans sjukdom än med honom själv. Brukar de dåliga perioderna vara långa eller?

http://min.bakel.se

 

Anna

15 september 2010 13:40

Kan ni inte fortsätta era samtal med psykologen och att du också få gå ensam till en psykolog. Prata med din vårdcentral och läkare. Jag blev deprimerad i början av sommaren och fick hjälp att komma till en psykolog och det kostar bara vanlig vårdavgift tills man kommer upp i högkostnadsskyddet därefter är det gratis. Dessa samtal hjälper mig mycket. Jag har fått många aha-upplevelser om mig själv och min roll. Kom ihåg att vi lever här och nu! Igår var igår och imorgon är imorgon! Var rädd om dig, baby J och din relation till J!

 

Pärla

15 september 2010 17:51

Jag kan känna igen mig i det du skriver, eftersom jag lever med en man som har en långvarig depression. Den där känslan av ensamhet, oron, som man oftast lyckas bemästra, men som ibland bryter igenom, längtan efter fullt gensvar o bekräftelse, kanske också ett tack för att man finns där med sin kärlek... Jag kan inte säga annat än att du är modig o stark o full av kärlek, det märks! Hoppas att din man skulle börja må bättre (jag vet inte så mycket om bipolär sjukdom)! Ta vara på dig och följ Annas råd här ovan, tycker det låter bra! Kram!!

http://omattlangtabarn.blogspot.com

 

stora Morran

16 september 2010 10:06

Låter sjukt jobbigt. Hoppas det blir bättre snart

 

Nori

17 september 2010 21:23

Caroline - Han har sk rapid cycling så han är mer eller mindre påverkad hela tiden. Men det har ju blivit mycket bättre sedan i början av året. Topparna och dalarna är inte lika stora längre och kommer nog lite mer sällan också. Tack och lov!

Anna - Ja, det är det där med här och nu som är så svårt, särskilt när det är jobbigt och man inte vet om det blir bättre i framtiden.

Pärla - Du beskriver precis hur det känns. Tråkigt att du också måste ha den erfarenheten.

stora Morran - Det hoppas jag också!

http://nori.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tack och lov så kändes livet som vanligt igen efter en vanlig natts sömn. Det är konstigt att det går att tappa livsglädjen så lätt. Det gör mig lite nervös inför bebisens ankomst. Jag hoppas jag får en hög dos av pigghetshormoner vid förlossningen! ...

Har fått fler kommentarer om att jag verkar må bättre i den här graviditeten. Det gör att jag inte oroar mig (lika mycket) för vikten längre. Redan 26+6.   Men idag, nä, idag är en hemsk dag. Tårarna rinner av trötthet. Lilla J vaknade tre gånger...

Är hängig igen efter ytterligare en ny förkylning. Jag är jäkligt less just nu. Måtte förkylningssäsongen sluta nu!   Annars är jag fortsatta sjukskriven 25 procent. Sammandragningarna har minskat, jag vaknar inte längre av smärtsamma sammandragn...

Vi har intensifierat husletandet de sista veckorna. Att det ska vara så himla svårt att hitta ett större hus? Det är alltid något som vi inte gillar. I onsdags så tittade vi på ett hus som vi älskade både tomten och planlösningen på. Besiktningen vis...

Hej vad tiden går. Om en vecka är det halvtid! Jag börjar faktiskt tro att jag kommer att slippa hemska sammandragningar som gör att jag måste vara sjukskriven. I förra graviditeten var jag nämligen redan sjukskriven och beordrad vila, vila, vila vid...