Efter ett samtal (med lite högre röst än vanligt och med ganska många tårar) med J så känns det bättre igen. Trycket har lättat. Den här gången var det som kom upp till ytan att J drar sig undan vår relation. Han gör sina saker, pratar om sina saker och tillbringar lite tid med mig. Och min känsla när vi väl umgås, är att han ändå inte är där. En inte obefogad känsla från min sida visade det sig. J säger att han vet att han vill vara med mig, men att han ofta mår dåligt/blir likgiltig om han inte gör de saker han tycker är roliga. Och de sakerna invoverar tyvärr inte mig. Jag hatar hans jävla bipolära sjukdom. Fan.

Jag känner mig ensam och övergiven i min relation, hela ansvaret att hålla ihop oss faller på mig. Samtidigt får jag lite och ingen bekräftelse, och jag vet inte när jag kommer att få det heller. Så jag väntar. Väntar och väntar.

Det är väntan, ovissheten och osäkerheten som är mest tärande. Kommer det att bli bättre när (om) J blir bättre i sin sjukdom? Eller väntar jag förgäves och pausar mitt liv i väntan på nåt som aldrig blir? Jag vill ju leva mitt liv med honom. Det vet jag.