Jag blir så trött. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska känna sig avstängd från världen, ständigt vara nära gråt och bara knappt överleva vardagen?

Jag längtar så efter att vilja planera en matlista, tycka att det är roligt att laga mat igen, kunna koncentrerar mig på att läsa en bok. Jag som älskar att läsa böcker, klarar inte av att göra det längre. Jag längtar till när jag inte tycker att det är skönt när lilla J kan uppehålla sig sjäv för då kan jag sätta mig och vila. Jag vill inte vara sur och tvär och ständigt ha kort stubin och missförstå saker som J säger. Jag vill kramas i soffan och känna mig glad.

Idag känns allt hopplöst och värdelöst. Lilla J kommer aldrig att sova på nätterna, jag kommer aldrig att få känna mig utvilad. Jag har suttit och gråtit på mitt kontor. Det känns inte okej, jag vill inte ha det så!

Jag gick och grät på hemvägen också. Och så möttes jag av lilla J i dörren och mina ögon svämmade över igen. Av kärlek och glädje. Jag är så tacksam för att han är min son och ändå mår jag så dåligt så ofta.

Idag hade J städat och plockat undan här hemma och middagen väntade på bordet. Precis vad jag behövde! Sen fick jag leka med lilla J och baka en riktig chokladig kladdkaka. Och snart får jag och J äta den tillsammans.