Just nu ligger baby J och sover på min arm. Jag blir fortfarande förvånad över att det helt plötsligt är naptime för honom.  Jag tror att han ska vara vaken länge till, men så hör man det där gnället och får skynda sig att söva så det inte går för långt.

Det vore ju bättre om han sov två-tre rejäla stunder per dag, istället för fem-sex som han gör nu. Men det reder väl kanske upp sig så småningom. Och fick jag önska mer saker så skulle jag inte tacka nej till att han skulle somna av sig själv så vi skulle slippa bärandet och vaggandet. Men det hoppas jag också på att det ska reda upp sig...

Igår pratade jag och J ovanligt mycket om vår relation. Egentligen inte så mycket, men väldigt mycket mer än på senaste tiden. Om att vi missförstår varandra och gnäller och blir sura.

Om att J har kortare stubin och blir irriterad när jag kommer och förstör hans genvägar, som han efteråt förstår inte är realistiska. Hans vilja att ta genvägar inträffar oftast när han har svängt nedåt och är på väg att bli, eller är deprimerad.

Om att jag inte har samma tålamod som tidigare på grund av tröttheten.

Summa av allt detta är att vår kommunikation inte fungerar lika bra som innan baby J föddes.

Förhoppningsvis kommer det solsken efter regnet...

Efter senaste veckans känsla av hopplöshet och tungsinthet känns det lite bättre. Dippen var stor och jobbig och det lär hända fler gånger eftersom J's humör pendlar så och jag inte orkar stå emot alla gånger.

Jag önskar mig att J uppnår förmågan att själv med hjälp av medicin kunna stabilisera sitt mående. Jag vill att han ska må så bra som möjligt. Jag önskar att han börjar må bättre så att vi kan hitta varandra igen.

Jag önskar att min trötthet ger med sig. Nu när baby J sover bra och jag har fått kontroll på pollenallergin är det enda som nu orsakar min trötthet mitt eget mående. Jag är rädd, orolig och ledsen när jag undrar, funderar och tänker på framtiden. Det är nog det som tär på mig och min ork.

Det är tungt och sorgset just nu. J mår sämre och tycker inte att han har ett värdigt liv. Jättejobbigt för mig att leva med men såklart allra värst för honom, en livslång sjukdom. En anhörigsjukdom. Bipolär sjukdom. J fick diagnosen ett par veckor innan baby J föddes.

Jag vet att man kan leva ett "nästan normalt" liv med rätt medicinering och med hjälp av terapi, tyvärr tvivlar J. Han tycker att det är så jobbigt och kämpigt att leva med det och att då se det som en livslång process känns visst riktigt jävligt.

Och jag känner mig så ledsen för att jag inte kommer att kunna skydda baby J mot samma sjukdom om generna har bestämt det så. Livet är jobbigt just nu. Alldeles för ovisst och jobbigt. Många tårar har trillat de sista dagarna.

Baby J är så söt och så snäll och mitt hjärta går sönder av kärlek när han ler och "pratar".

Igår kväll gjorde baby J Alvedon-debut. Han var ledsen, gnällig och kinkig på grund av febern efter vaccinationen så då fick han febernedsättande för att kunna sova bra. Och det gjorde han när han väl kommit till ro. Fick söva om honom ett par gånger men annars gick det bra.

I morse hade han lite förhöjd temperatur, men han var sitt vanliga glada och charmiga jag ändå!

Ja, det känns skönt att säga. Allt är normalt och som det ska. Baby J följer sina kurvor och är idag 61 cm lång och väger 5 555 gram. Han fick sina första sprutor idag också, nästan en månad senare eftersom han var sjuk när han egentligen skulle få dem. Vi adderade 160 kr och gav vaccin mot hepatit b också, för jag antar att han inte kommer att stanna i Sverige hela livet...

Usch vad han skrek mot slutet av sprutandet, men det gick som tur var bra att trösta honom. Det tog bara ett par minuter innan han var lugn igen. Nu får vi se om han reagerar med feber eller inte. Hoppas på inte!

Vilket väder vi har haft i helgen! Sommar, sommar, sommar.... Så underbart! Men det är klart att det inte kunde bli på annat sätt eftersom jag har fyllt år!

Nu sitter jag och väntar på att baby J ska vakna från sin lur så vi kan gå ut en stund. Men jag njuter nu också, av tystnaden och lugnet. Och av godisklubban och läsken jag svalkar mig med medan jag väntar.

Lovely.

Ja, just det.

Att tänka en stund varje vår. (Och inte vänta till ens egen mamma säger till.)

Tänk pollen.

Tänk trötthet.

Tänk kliande ögon.

Tänk. Tänk. Tänk.

Ja tänk om jag gjorde det, då skulle jag inte behövt känna mig så trött och orkeslös som jag gjort nu den sista tiden. Tyvärr kan jag inte äta min vanliga allergimedicin medan jag ammar men jag har köpt ett preparat som heter Nasaleze som jag hoppas ska göra susen.

Tycker faktiskt redan att det kliar mindre i ögonen.

Men det kan lika gärna vara placebo.

Vad vet jag?