Idag är jag lycklig! I morse skred jag fram i Lucia-tempo i ungefär 15 minuter och sammandragningarna har varken blivit bättre eller sämre om jag jämför med igår. Jag hoppas att det innebär att jag kan börja röra på mig lite, lite och försiktigt, försiktigt.

Det var otroligt frustrerande att gå så sakta, men väldigt glädjande att ändå kunna vara ute. Jag längtar till imorgon när jag ska göra om experimentet.

Det kändes ganska bra med sammandragningarna igår eftermiddag, de var inte värst och idag känns det också helt okej. Har ju mer eller mindre hela tiden, men det är väldigt få som gör ont, vilket är skillnaden mot förra veckan.

Kanske kommer det att funka med att jobba ungefär två timmar på jobbet och sedan hem och vila, och därefter ligga och jobba ytterligare två timmar. Hoppas!