Idag har vi varit hos parterapeuten. Vi ska dit igen om fjorton dagar. Idag blev det ganska stort fokus på J och på hans sjukdom. Inte så konstigt eftersom den försvårar och komplicerar vår relation.

Vi hann inte så långt med vi-frågorna, men jag hoppas att vi kommer vidare dit. Det vi nuddade vid, som är "mina frågor" är

* hur jag undviker att säga saker om hur jag mår och vad jag vill till J när han är deprimerad för att jag är rädd att sänka honom ännu mer, att jag allmänt tassar omkring och curlar till viss del

* att jag känner mig ensam i vår relation då J inte kan möta mina behov av kärlek och omtanke

Men som jag skrev, så hann vi inte prata så mycket runt om kring detta. Det som vi konstaterade i varje fall är att J klarar jobbet ok, att han kan balansera kraven och hantera jobbet hyfsat oavsett om han är uppåt eller nedåt. I varje fall när han nu jobbar halvtid. Så nu kan det finnas möjlighet att jobba med hemsituationen och försöka stabilisera den också.

Jag hoppas att vi kommer bli hjälpta av terapin för det är klart att jag ibland funderar på hur det i förlängningen ska gå att vara i en relation med någon som ibland inte känner någonting alls för en och som på grund av sin sjukdom är så upptagen och uppe i sig själv att han inte klarar av att fokusera på att vara två.