Sista nätterna har baby J's mage inte ställt till det på nätterna, utan den har fungerat fint och inte stört hans sömn. De smakisar som vi stoppade in har äntligen processats och kommit ut. 

Men istället har baby J åkt på en förkylning med snor och tät näsa, så han sover som en kratta. Och då gör jag det också. I natt har han vaknat en gång i timmen. Det har förvisso varit ganska enkelt att söva om honom alla gånger utom en, då jag fick bära honom i en timme så att nästäppan skulle släppa ordentligt.

Men snälla, snälla låt förkylningen passera snabbt!

Det här måste jag skriva ner så jag kommer ihåg! I natt har baby J bara vaknat en gång förutom vid matningar. Jag känner mig fräsch idag!

Jag skrev i inlägget Egenterapi att baka gjorde mig glad och att städa stal en massa energi. Eftersom jag har lite av varan energi så har jag helt enkelt beställt städning hos ett företag. I veckan var första gången någon annan städat vårt hus. Jag är ganska nöjd med resultatet, bara lite smågrejer som jag vill att de ska ändra på till nästa gång.

Operation återfå energi är påbörjad!

Nu har jag varit och röstat och sitter och äter chokladbollar och dricker läsk vid köksbordet. J kom hem idag på förmiddagen istället för i kväll. Så himla härligt att få lite egentid på dagen så jag har lite ork att göra nånting av tiden och inte bara blir sittandes framför tv:n.

I natt har baby J haft prutt-race. Herregud att det går att prutta så mycket! Tyvärr lyckas han inte riktigt helt själv än, utan jag måste hjälpa till med benrörelser för att det ska släppa. Konstigt att det inte märks nånting på dagen att han har problem med pruttarna? Eller så har han inte det på dagen eftersom han inte är stilla en sekund. Bästa vore ju om han kunde prutta klart på dan så han fick sova bättre på natten. Eller, så att jag får sova bättre på natten menar jag.

Jag har bestämt mig för att börja ge baby J extra vatten, trots att han bara ammar och äter ersättning. Kanske kan det underlätta med bajseriet.

Tänk vilken bra mamma jag har! Igår kom hon på morgonen och tog hand om baby J så att jag fick sova ett par timmar till. Åh, så himla härligt!

Baby J har förstoppning och jag fick rådet på BVC att ge laktulos. Så det gjorde jag i morse. Och nu sitter jag här bredvid baby J's säng och gråter. Min stackars älskling har sån fruktansvärd magknip att han vaknar gråtandes var 20-30 minut och där emellan så gnyr, gnäller och snyftar han i sömnen. Har svårt att tro att det beror på den tesked päron han fick idag, utan att det är den j*vla laktulosen.

Så. Jag har ringt till min mamma igen för jag inser att jag inte kommer att få särskilt mycket sömn inatt heller. Min snälla mamma sa såklart ja, så hon kommer imorgon. Jag hoppas att jag ska kunna hålla fast vid den tanken så att jag i natt när jag är trött, inte behöver bli frustrerad, sur och irriterad på baby J för att han inte låter mig sova. Utan jag hoppas att jag orkar vara en bra mamma för honom.

Men jag måste säga att jag blir så less på att det ska strula med så mycket hela tiden.

Baby J har dragit sig upp mot och på saker med armarna ett par veckor, men inte fattat att han måste sätta i fötterna för att kunna ställa sig, så han har liksom bara kommit halvvägs. I går bestämde jag mig för att sänka botten på spjälsängen ifall han skulle komma på hur han skulle göra.

Tur var väl det, för i morse så ställde han sig upp i sängen. Väldigt nöjd och glad!

Efter ett samtal (med lite högre röst än vanligt och med ganska många tårar) med J så känns det bättre igen. Trycket har lättat. Den här gången var det som kom upp till ytan att J drar sig undan vår relation. Han gör sina saker, pratar om sina saker och tillbringar lite tid med mig. Och min känsla när vi väl umgås, är att han ändå inte är där. En inte obefogad känsla från min sida visade det sig. J säger att han vet att han vill vara med mig, men att han ofta mår dåligt/blir likgiltig om han inte gör de saker han tycker är roliga. Och de sakerna invoverar tyvärr inte mig. Jag hatar hans jävla bipolära sjukdom. Fan.

Jag känner mig ensam och övergiven i min relation, hela ansvaret att hålla ihop oss faller på mig. Samtidigt får jag lite och ingen bekräftelse, och jag vet inte när jag kommer att få det heller. Så jag väntar. Väntar och väntar.

Det är väntan, ovissheten och osäkerheten som är mest tärande. Kommer det att bli bättre när (om) J blir bättre i sin sjukdom? Eller väntar jag förgäves och pausar mitt liv i väntan på nåt som aldrig blir? Jag vill ju leva mitt liv med honom. Det vet jag.

Magen är central på så många vis. Dels min mage, där bär jag mycket oro för baby J, baby J's mage, för J och för vår familj. Mer oro än jag erkänner för mig sjäv.

Ibland bryter oron igenom och då rinner tårarna, då flyttas klumpen uppåt till halsen. Idag är en sån dag.