Idag kände jag en första liten, liten vass kant i baby J's underkäke. Första tanden! Fick dock inte titta i hans mun för att se hur långt upp den kommit, men jag antar att det snart kommer att vara omöjligt att missa den när han gapar och skrattar.

Fick tag på läkaren också som sa ok till att öka dosen Movicol. Skönt - nu ska vi utöka matportionen lite!

Baby J har sovit ganska bra de sista två nätterna, bara vaknat tre-fyra gånger. Mycket skönt! Nu fattas bara att jag ska förstå att jag kan sova också och inte ligger vaken och väntar på att baby J "snart ska vakna". Jag hoppas att trenden håller i sig och att jag blir lite bättre på att sova.

En anledning till att baby J sover lite bättre kan vara att vi kämpat lite mer med att låta honom somna av sig själv utan att vi nästan vaggar honom till sömns. Kanske är det det som ger resultat, eller så är det så att det är tanden/magen/nåt annat som stört  honom och nu är det över. Ja, jag tänker inte analysera det mera utan vara glad om den bättre sömnen stannar ett tag.

Jag är så irriterad just nu. Jag hade en telefontid med en läkare från barnkliniken kl 11:45. Min mamma var här idag igen och jag sov gott fram till kl. 11:30. Då kollade jag min mobil och han hade ringt kl. 11:15 och lämnat meddelande på svararen att han inte kunde ringa senare, varken idag eller imorgon utan "nästa vecka".

Jaha, nästa vecka, när då? Nästa torsdag eller? Jag blir så ledsen och besviken. Vi är uppe i den dos av Movicol som rekommenderades. Jag vill ju så klart veta hur vi ska gå vidare, får vi öka? Det enda vi får göra är vänta och vänta. Jag har ju väntat sedan vi började med smakisar. Försökt ett par dagar, sedan väntat, försökt och väntat, försökt och väntat.

Med nuvarande dos Movicol kan baby J äta 1,5 matsked av annan föda än bröstmjölk och ersättning för att det ska komma ut på andra sidan. Inte särskilt mycket. Jag försöker att inte känna mig stressad för det här med maten, men det är så himla tråkigt att inte kunna ge honom så mycket som han faktiskt vill ha. Han vill ju äta! Jag vill komma vidare!

Igår åt vi köpes-köttbullar. Det var gott (!), men jag vaknade med magknip och gasig mage vid midnatt. Jag gissar att det var på grund av löken i köttbullarna. Min mage är inte van vid det eftersom jag uteslutit gasbildande mat så länge på grund av baby J's känsliga mage.

Igår kände jag mig modig och tyckte att lite köttbullar borde gå bra. Det gick helt uppenbart inte bra för mig, och inte heller för baby J som fick magknip lagom till 4-snåret.

Så nu vet vi det.

Baby J är svårare än någonsin att söva. Han skriker och gråter och kryper och ställer sig upp i sängen hela tiden. Det tar lång tid innan vi slutligen kan få honom att somna. De sista två nätterna har han som tur är sovit både två timmar och tre timmar i sträck och däremellan de vanliga 40-60 minuters stunderna.

Jag är glad för förbättringen, men är fortfarande sliten och trött. I morse fick jag sovmorgon när min mamma kom. När jag och baby J tog en promenad efter lunch så stannade hon kvar och städade och vek tvätt. Jag skäms lite men är samtidigt jätteglad och tacksam för all hjälp. Tudelat, verkligen.

Jag pratade med en vän i torsdags. Om hur trött och sliten jag var. Hon sa att jag borde ha ringt så hon kunde ha kommit och hjälp till med baby J ett par timmar. Då grät jag för att jag har en sån fin vän. Och sen tänkte jag att jag inte ska diskvalificera mig själv och bestämma åt andra människor hur de vill göra. Att jag borde fråga och sen får de svara ja eller nej.

Nu sitter jag här och vill inte ringa. Jag skulle behöva hjälp ett par timmar i eftermiddag. J är borta och mina föräldrar skulle barnvakta, men min mormor har blivit sjuk så de fick åka till henne. Men jag tänker att jag skiter i att gå, även om det var roligheter jag skulle ut på. Roligheter som jag egentligen skulle behöva för att få tänka på annat.

Jag fattar inte vad jag har för inbyggd mekanism som gör det så förbannat svårt att både be om hjälp och att att ta emot den.

Jag är så trött att jag tror att jag ska gå av. Tårar trillar mest hela tiden och att få på sig kläder och ta sig utanför dörren är ett jätteprojekt. Jag är så ömtålig och sårbar. Så fort någon frågar hur jag mår bryter jag ihop. Ganska många har frågat den här veckan, så jag antar att det syns utanpå hur jag känner mig inuti.

En fördel är att jag inte oroar mig för min och J's relation. Antingen har det blivit bättre eller så orkar jag inte oroa mig. Jag vet inte och jag tänker inte tänka på det heller.

Min älskade, älskade baby J, kan du inte försöka sova lite bättre? Att vakna var 40-60 minut och därtill ha minst ett vakenpass per natt och sedan göra morgon vid sex - halv sju orkar din mamma inte med längre.

Här är det lite tyst. Baby J har påbörjat utredningar för sin mage. Vi har gjort en vanlig röntgen (som inte visade något), och väntar på en röntgen där de ska spruta in kontrastvätska i ändtarmen för att se hur tarmen fungerar.

Han har fått Movicol Junior utskrivet, vilket jag hoppas ska kunna fungera så han ska slippa förstoppningarna. Vi får se.