Natten har inte varit rolig. Lilla J vaknade var 30:e minut fram till klockan 01:30, därefter en gång i kvarten till klockan 02:30. Sedan var han vaken till 05:00 innan han somnade igen.

Stackars, stackars lilla J. Innan jag förstod vad som var fel. Han snyftade, grät och åmade sig och ville inte ligga stilla. Han somnade, vaknade, somnade och vaknade. Till slut klev han upp ur sängen klockan halv fem och då släppte han några stora pruttar. Därefter kunde han somna igen. Tyvärr ringde min klocka 05:30, så då vaknade han igen.

Jag var mer än trött idag, men besinnade mig och tänkte att jag fixar en dag. En dag klarar jag att vara smart på ledningsgruppen utan sömn, jag har ju sovit ok nu i ett par veckor. Och se - det gick bra.

Men åter till lilla J - förstoppning som orsakar knip. Så himla tråkigt, hans mage som skött sig så länge nu. Jag vill inte att det här ska bli vardag nu. Vill inte!

Vi matade i honom extra päron på fastande mage och mycket vätska, så han har lyckats klämma ur sig en korv idag. Bara hålla tummarna för att vi inte gett för mycket päron så han ska sova dåligt på grund av att han blir för pruttig. Fan att hans mage ska vara så himla känslig då!

Och inte har J fått höra nåt från det potentiella nya jobbet heller. I mitt huvud är det redan kört. Ett företag som kollar referenser drar inte ut på tiden innan de fattar beslut om anställning.

Nu ska vi se slutet på Inception som vi var tvungna att avbryta häromkvällen för att jag fick migrän. Sen ska jag sova tidigt tänkte jag. Det blir en tidig dag på jobbet imorgon igen. Förhoppningsvis har jag lite mer sömn under kläderna än vad jag hade idag.

Åh, vilken sliten kvinna jag är. Det är jobbigt just nu. Inte på grund av lilla J och hans sömn (han vaknar cirka tre ggr/natt så det är positivt!), nej men detta virus är av ett segt slag. Eller så är det jag som är av ett murket slag. I alla fall så orkar jag knappt hålla mig vaken på jobbet på eftermiddagen och när jag kommer hem vill jag helst vila och inte underhålla och bära lilla J.

Jag fortsätter med att försöka tänka mig frisk, nu har jag ju snart en hel helg att försöka vila upp mig på.

J har varit på intervju för ett nytt jobb. Om han får det kan vi få problem, för det kan vara så att de vill att han börjar direkt och vi har ingen barnomsorg. Ja, ja det löser sig väl på nåt vis. Jag hoppas att han får jobbet och att de tycker att det är värt att vänta på honom till i augusti!

Fick mig ett litet fniss när jag kollade in på bloggen idag. Rubriken den 16 mars 2011 var "Rekordnatt" och rubriken den 17 mars 2010 var också "Rekordnatt". Lite olika typer av rekord, men ändå på samma tema, det vill säga sömn och lilla J's mage.

Gårdagsnatten var inte lika bra, den var mer normal med fem uppvak och tyvärr en vakenperiod på 1,5 timme. Usch, så trött jag var i morse. Tänk så fort jag vande mig vid att få de där extra timmarnas sömn.

Tyvärr tror jag inte på nån bra natt idag heller, lilla J har stökat och bökat under kvällen och vaknat två gånger redan och det brukar sällan båda gott.

Jag sitter fortfarande fast i tanken med ärftlighet och bipolär sjukdom. Det skapar konflikter inom mig och är en svår fråga att processa. 

Jag har kommit gång rätt bra på jobbet, har hållit fem av sex arbetsplatsträffar och det har känts bra. Jag har fått många frågor att bita i. Mycket som har blivit bortglömt medan jag har varit borta och så har jag upptäckt många områden som måste utvecklas och förbättras.

Det skulle sitta riktigt fint om lilla J verkligen började sova bättre nu, allt som oftast, så att jag kunde gå upp lite mer i arbetstid och få ta tag i allting nu på en gång! Jag hatar att vänta utan vill att allting ska hända genast på en gång. I alla fall det som jag kan påverka.

Jag har egen tid framför datorn just nu. Både J och lilla J sover. Och jag vill läsa bloggar, men det är ingen av de som jag följer som uppdaterar!

Mycket märkligt, eller har alla andra familjeaktiviter inbokade så här på lördagsförmiddagen?!

Igår kväll hade jag en härlig kväll tillsammans med min väninna. Vi hann avhandla relationer (och problem), jobb, utbildning, utveckling och affärsidéer. Allt till priset av två öl. Ganska perfekt måste jag säga!

Men bäst av allt är att jag just nu känner mig nästan som gamla vanliga Nori. Långt ifrån den trötta, gråtande, utmattade och håglösa Nori jag varit under hösten. Jag känner mig positiv och glad och att jag har energi att lägga på jobbet. I alla fall under några timmar i taget.

Jag blir trött och tappar koncentrationsförmågan på eftermiddagarna men det är kanske inte så konstigt. Jag försöker nöja mig med känna att jag gjort skillnad och producerat under en del av dagen. Men det är svårt, jag vill så mycket och jag ibland känns det som om jag lurar min arbetsgivare på lön när det inte händer så mycket.

Nackdelen med att jag har börjat jobba är att jag jobbar mycket på nätterna. När jag blir väckt poppar jobbfrågor och jobbproblem upp och jag ligger och funderar på dem. Och då går det ju inte att sova, det fattar ju vem som helst. Jag förstår bara inte hur jag ska bära mig åt för att trycka unden alla tankar.

Förut behövde jag ju bara göra detta när jag somnade på kvällen, men nu vaknar jag ju så många gånger att jag ges alltför många möjligheter att fortsätta fundera. Irriterande och kanske inte så nyttigt heller, att inte kunna släppa jobbet alltså.

Jag försöker njuta av att jag känner mig bättre och så hoppas jag att jag slipper trilla ned i det värsta trött-träsket igen.

Nåt annat som ger mig hopp är att lilla J sov ända till klockan 3 i förrgår natt, innan han vaknade för första gången. Frågan är väl bara när han tänker göra det igen. Snart hoppas jag.

Så hände det då, det som jag har förstått skulle hända någon gång, men som jag verkligen hade hoppats skulle ske sen om en lång, lång stund och allra helst aldrig. 

Jag kunde inte gå på jobbet på grund av sömnbrist i morse. Efter att jag hade sovit knappt 1,5 timme vaknade lilla J och sen var han vaken i nästan tre timmar. Under tiden jag försökte söva honom trillade mina tårar några gånger på grund av frustration och på grund av hopplösheten i hela situationen. När jag sen fick sova blev det sittande med honom i famnen i knappt två timmar. Och det blev tydligen alldelens för lite, för när jag skulle kliva upp hade jag en sån huvudvärk att det inte var att tänka på att försöka åka iväg till jobbet.

Så typiskt, så typiskt att jag just idag hade ett viktigt möte tillsammans med några ur min ledningsgrupp och ett par från en annan enhet för att planera ett kommande projekt. Jag som verkligen ville vara med i uppstarten. Jag hatar att inte kunna påverka från början. Sen skäms jag inför min chef också, att jag inte kan göra mitt jobb som jag ska bara för att jag fått barn.

Nu sitter jag och målar fan på väggen också, tänk om det kommer att hända nästa gång jag har viktiga möten inbokade? Varför kunde det inte ha hänt på en "vanlig dag"?

Tur i oturen att J är arbetslös sedan förra veckan, så han är hemma hela dagarna fast jag bara jobbar 70 %. Jag kunde med andra ord sova tre timmar till och då hade det mesta av huvudvärken försvunnit och jag kunde gå på jobbet. Så jag slapp karensdag i alla fall, behövde bara nalla ur flexen.

Bättre natt i natt hoppas jag på!

Ibland är det svårt. Som på morgonen när jag skulle ha telefonmöte med ledningsgruppen. Natten var ur-usel och jag var trött. Då är det svårt att vara på hugget och hinna med, vara smart.

Min chef irriterar mig. Hon pratar om att jag ska få bli varm i kläderna och hinna sätta in mig i frågor, men sen så sätter hon mig på pottkanten och ska bestämma klart min budget och bemanninsplan. Inte schysst. För hur ska jag kunna argumentera för utökning (som jag vet att vi behöver, mina medarbetare går på knäna) när jag inte fått någon chans att räkna på siffror och titta på andra underlag?

Jag blir så less. Hon ger läpparnas bekännelse ett ansikte. Och bara för att man är chef själv ska man stå ut, eller nåt.

I natt sov lilla J som en prins. Endast tre uppvak och sedan morgon kl. 05:40. Då kände jag mig nästan som en människa faktiskt. 

Så nu är jag där igen, i fantasin, där jag drömmer om att nätterna kommer att bli så här hädanefter. Nej, jag måste försöka vara lite mer realistisk och kanske lite mer pessimistisk för annars dippar jag och blir så oerhört ledsen när önskedrömmarna sedan inte går i uppfyllelse. 

Men jag fortsätter ändå att önska fler bra nätter så jag kan återfå mitt liv snart igen. Det behövs nu när jag har en massa saker att reda upp på jobbet efter min föräldraledighet. Jag är sur på min chef som snålat och inte anställt en vikarie på heltid under min frånvaro, för nu blir det jag som får ta hand om skiten.