Sista nätterna har baby J's mage inte ställt till det på nätterna, utan den har fungerat fint och inte stört hans sömn. De smakisar som vi stoppade in har äntligen processats och kommit ut. 

Men istället har baby J åkt på en förkylning med snor och tät näsa, så han sover som en kratta. Och då gör jag det också. I natt har han vaknat en gång i timmen. Det har förvisso varit ganska enkelt att söva om honom alla gånger utom en, då jag fick bära honom i en timme så att nästäppan skulle släppa ordentligt.

Men snälla, snälla låt förkylningen passera snabbt!

Efter ett samtal (med lite högre röst än vanligt och med ganska många tårar) med J så känns det bättre igen. Trycket har lättat. Den här gången var det som kom upp till ytan att J drar sig undan vår relation. Han gör sina saker, pratar om sina saker och tillbringar lite tid med mig. Och min känsla när vi väl umgås, är att han ändå inte är där. En inte obefogad känsla från min sida visade det sig. J säger att han vet att han vill vara med mig, men att han ofta mår dåligt/blir likgiltig om han inte gör de saker han tycker är roliga. Och de sakerna invoverar tyvärr inte mig. Jag hatar hans jävla bipolära sjukdom. Fan.

Jag känner mig ensam och övergiven i min relation, hela ansvaret att hålla ihop oss faller på mig. Samtidigt får jag lite och ingen bekräftelse, och jag vet inte när jag kommer att få det heller. Så jag väntar. Väntar och väntar.

Det är väntan, ovissheten och osäkerheten som är mest tärande. Kommer det att bli bättre när (om) J blir bättre i sin sjukdom? Eller väntar jag förgäves och pausar mitt liv i väntan på nåt som aldrig blir? Jag vill ju leva mitt liv med honom. Det vet jag.

Igår pratade jag och J ovanligt mycket om vår relation. Egentligen inte så mycket, men väldigt mycket mer än på senaste tiden. Om att vi missförstår varandra och gnäller och blir sura.

Om att J har kortare stubin och blir irriterad när jag kommer och förstör hans genvägar, som han efteråt förstår inte är realistiska. Hans vilja att ta genvägar inträffar oftast när han har svängt nedåt och är på väg att bli, eller är deprimerad.

Om att jag inte har samma tålamod som tidigare på grund av tröttheten.

Summa av allt detta är att vår kommunikation inte fungerar lika bra som innan baby J föddes.

Förhoppningsvis kommer det solsken efter regnet...

Efter senaste veckans känsla av hopplöshet och tungsinthet känns det lite bättre. Dippen var stor och jobbig och det lär hända fler gånger eftersom J's humör pendlar så och jag inte orkar stå emot alla gånger.

Jag önskar mig att J uppnår förmågan att själv med hjälp av medicin kunna stabilisera sitt mående. Jag vill att han ska må så bra som möjligt. Jag önskar att han börjar må bättre så att vi kan hitta varandra igen.

Jag önskar att min trötthet ger med sig. Nu när baby J sover bra och jag har fått kontroll på pollenallergin är det enda som nu orsakar min trötthet mitt eget mående. Jag är rädd, orolig och ledsen när jag undrar, funderar och tänker på framtiden. Det är nog det som tär på mig och min ork.

Det är tungt och sorgset just nu. J mår sämre och tycker inte att han har ett värdigt liv. Jättejobbigt för mig att leva med men såklart allra värst för honom, en livslång sjukdom. En anhörigsjukdom. Bipolär sjukdom. J fick diagnosen ett par veckor innan baby J föddes.

Jag vet att man kan leva ett "nästan normalt" liv med rätt medicinering och med hjälp av terapi, tyvärr tvivlar J. Han tycker att det är så jobbigt och kämpigt att leva med det och att då se det som en livslång process känns visst riktigt jävligt.

Och jag känner mig så ledsen för att jag inte kommer att kunna skydda baby J mot samma sjukdom om generna har bestämt det så. Livet är jobbigt just nu. Alldeles för ovisst och jobbigt. Många tårar har trillat de sista dagarna.

Baby J är så söt och så snäll och mitt hjärta går sönder av kärlek när han ler och "pratar".

Igår kväll gjorde baby J Alvedon-debut. Han var ledsen, gnällig och kinkig på grund av febern efter vaccinationen så då fick han febernedsättande för att kunna sova bra. Och det gjorde han när han väl kommit till ro. Fick söva om honom ett par gånger men annars gick det bra.

I morse hade han lite förhöjd temperatur, men han var sitt vanliga glada och charmiga jag ändå!

Ja, just det.

Att tänka en stund varje vår. (Och inte vänta till ens egen mamma säger till.)

Tänk pollen.

Tänk trötthet.

Tänk kliande ögon.

Tänk. Tänk. Tänk.

Ja tänk om jag gjorde det, då skulle jag inte behövt känna mig så trött och orkeslös som jag gjort nu den sista tiden. Tyvärr kan jag inte äta min vanliga allergimedicin medan jag ammar men jag har köpt ett preparat som heter Nasaleze som jag hoppas ska göra susen.

Tycker faktiskt redan att det kliar mindre i ögonen.

Men det kan lika gärna vara placebo.

Vad vet jag?

Kan man beställa energi någonstans? Jag kan inte klaga på att jag inte sover - för det gör jag. Min allra bästa, älskade baby J sover som en gud. Det har han gjort nu i tre nätter. Och jag har sedan fortsatt att sova i ytterligare 1,5 - 2 timmar efter första amningen. Jag sover alltså 11-12 timmar med endast ett uppvak. Galet mycket!

Men. Istället har jag huvudvärk, kliande ögon och en täthet i bihålorna. Jag är trött och orkeslös. Jag orkar inte ens gå ut i det vackra vårvädret.

Idag fick baby J syn på sina fötter. Han verkade glad, men har tyvärr ingen aning om hur han ska nå ned till dem!