Förra veckan var jag hos psykolog-tanten som jag kallat henne i min skalle. Det visade sig att hon hade en 3-åring hemma och att hon är i ungefär min ålder. Tant, ja. Kanske sa mer om den som sa (tänkte) det...

I varje fall är det bra men fruktansvärt jobbigt att gå och prata. Tårarna rinner så fort hon ställer första frågan till dess jag går därifrån. Igår kom jag på varför det är så himla jobbigt. Jo, det blir ju fokus på mig. Mig! I vanliga fall ligger fokus på baby J eller på J. Eller tidigare på mina medarbetare eller ännu lite tidigare på mina sjukförsäkrade. Fokus har inte behövt ligga på mig för jag har tagit hand om mig ändå. Ätit okej, motionerat och alltid, alltid, alltid varit väldigt noga med min sömn.

Ta bort sömnen ur ekvationen och jag pajjar. Som psykologtanten sa - du är utan reserver. Jag kände det när hon sa det, att det var sant. Det är så det är och det är därför "allt" blir så tungt och jag bryter ihop om jag inte får sova på morgonen.

Nästa helg skulle J åka på företagsfest med övernattning. Jag sa att visst får du det OM du fixar så att någon kommer hit på morgonen så jag får sova. Heja mig! Jag orkar faktiskt inte behöva bryta ihop så ofta. Det är jobbigt och jag tycker att mitt basala behov av sömn är viktigare än att han får roa sig igen.

J sov med baby J natten till lördag också. Det vore skönt om det kunde bli en tradition.

Jag skrev i inlägget Egenterapi att baka gjorde mig glad och att städa stal en massa energi. Eftersom jag har lite av varan energi så har jag helt enkelt beställt städning hos ett företag. I veckan var första gången någon annan städat vårt hus. Jag är ganska nöjd med resultatet, bara lite smågrejer som jag vill att de ska ändra på till nästa gång.

Operation återfå energi är påbörjad!

Jag är slut och orkeslös. Jag tycker att det är lite konstigt, för att spädbarn sover dåligt vet man ju. Och andra orkar, men inte jag?

I varje fall så träffade jag BVC's psykolog igår och pratade lite. När jag berättade om hur jag och J haft det de sista två åren så fick hon mig att förstå att jag faktiskt blivit dränerad på energi av en massa saker. Som t ex J's depression, min sjukskrivning under graviditeten med oron om en för tidig förlossning, sedan J's bipolära sjukdom och baby J's kolik som fortsatt med baby J's dipp på viktkurvan och magproblem med dålig sömn. 

Att energin tar slut om man inte fyller på är ju inte så konstigt. Jag fick två råd. Dels att be mer om hjälp (det är inte fult!) och dels att göra saker som fyller på mina energidepåer.

Men nu förstår jag varför jag hellre bakar än städar om jag känner att jag har lite tid och ork över under dagen. Baka ger energi för det är kul, och städa det bara tar energi... Ha, undrar hur länge jag kan skylla på det och skippa städningen?!

Så har vi varit och pratat med familjeterapeuten igen. Den här gången blev fokus på det som komma skall - semestern!

Jag är rädd att J ska bli deprimerad efter vi besökt hans mamma eftersom han alltid brukar bli det och jag både vill att vi ska åka dit, men ändå inte. Han har själv samma farhåga. Helst skulle jag vilja åka dit och känna att vi kunde umgås och att det inte skulle vara nån fokus på att det är en massa saker som "måste göras", men tyvärr är det arbetsinsatsen som räknas och inte att umgås.

Det terapeuten sa, som jag skriver för att komma ihåg var:

* J måste utgå från sina känslor och sina behov, inte vad hans mamma vill/kräver.

* J måste tänka på sig och vår familj i första hand.

* J måste vara väldigt tydlig med vad han orkar göra och inte, helst på saknivå, och säga nej till det han inte klarar. Kanske ringa och säga att han orkar göra en sak och fråga vad hon helst vill att han gör, så att arbetsinsatsen är rimlig och bestämd i förväg.

* J kan behöva upprepa sina nej och varför och berätta om sin sjukdom många, många gånger.

* J's åsikter är lika viktiga som hans mammas, det är inte bara vad som hon säger som räknas.

* Är det J eller hans prestation som ska tyckas om?

Nästa träff blir i höst någon gång, när semestrarna är över och vi kommit in i vardagslunken igen. Då är vi kanske redo att prata mer om vår relation och våra skav.

Men jag gick därifrån idag med en positiv känsla. Förra gången var jag osäker på om han verkligen orkar/vill få vår familj att funka. Idag kändes det som om han kunde se oss alla tre och inte bara sig själv.

Helt underbar förmiddag idag! Efter morgonamning kl. 07 sov jag och baby J tillsammans i drygt en timme. Mysigt, så mysigt. (Och varmt!) Sedan lite mer amning och lång, njutningsfull frukost för mig framför datorn.

Nu ska jag klä på mig och göra mig klar för dagen. Tror det blir en barnvagnspromenad med hela familjen efter nästa matstund.

Härlig, härlig dag!

Efter senaste veckans känsla av hopplöshet och tungsinthet känns det lite bättre. Dippen var stor och jobbig och det lär hända fler gånger eftersom J's humör pendlar så och jag inte orkar stå emot alla gånger.

Jag önskar mig att J uppnår förmågan att själv med hjälp av medicin kunna stabilisera sitt mående. Jag vill att han ska må så bra som möjligt. Jag önskar att han börjar må bättre så att vi kan hitta varandra igen.

Jag önskar att min trötthet ger med sig. Nu när baby J sover bra och jag har fått kontroll på pollenallergin är det enda som nu orsakar min trötthet mitt eget mående. Jag är rädd, orolig och ledsen när jag undrar, funderar och tänker på framtiden. Det är nog det som tär på mig och min ork.

Det är tungt och sorgset just nu. J mår sämre och tycker inte att han har ett värdigt liv. Jättejobbigt för mig att leva med men såklart allra värst för honom, en livslång sjukdom. En anhörigsjukdom. Bipolär sjukdom. J fick diagnosen ett par veckor innan baby J föddes.

Jag vet att man kan leva ett "nästan normalt" liv med rätt medicinering och med hjälp av terapi, tyvärr tvivlar J. Han tycker att det är så jobbigt och kämpigt att leva med det och att då se det som en livslång process känns visst riktigt jävligt.

Och jag känner mig så ledsen för att jag inte kommer att kunna skydda baby J mot samma sjukdom om generna har bestämt det så. Livet är jobbigt just nu. Alldeles för ovisst och jobbigt. Många tårar har trillat de sista dagarna.

Baby J är så söt och så snäll och mitt hjärta går sönder av kärlek när han ler och "pratar".

Sista dagarna har varit kämpiga. Baby J har börjat att skrika och fäkta vid bröstet, bara suga en liten stund och sen börja om helt vild. Han har fått enorma mängder gaser och haft jätteont i magen och varit grinig och jobbig. Amningstillfällena har blivit väldigt långa och jag trött, stressad, gråtandes och allmänt orolig.

Innan jag kom på att det förmodligen beror på att mjölken kommer för snabbt (hur den nu kan göra det när det inte har gjort det förut?) hann jag sluta med morötter, avokado och banan. De enda grönsaker som jag trott har fungerat.

Nåväl, idag har amningen funkat bättre (pumpar ur lite i början och/eller ligger ned och ammar) och jag äter återigen de saker jag slutat med för andra gången.

Att jag är frustrerad, stressad och orolig beror nog också på J's sjukdom och att jag känner mig otillräcklig, osäker och rädd för hur det ska bli i framtiden. Känns svårt, jobbigt och tungt att kämpa och inte vara säker på att det räcker...