Jag är så trött idag (igen). Igen. Jag är som en repig LP-skiva som bara har ett budskap. Tröttheten. Mitt liv är liksom på paus, det enda som ryms är den där eviga repan.

I natt sov lillla J med 1,5 timmarsintervaller. Inte så jättekul för mig (som vanligt), men jag ser ändå att det hänt någonting under den sista veckan. Det har blivit lite lättare att lägga honom på kvällen, han har inte stigit upp en massa gånger innan han kommit till ro, utan bara ett par.

I natt verkar det som om alla månaders slit med att säga "Lägg dig ner." samtidigt som jag lagt ned honom gett resultat. För vid många av tillfällena han väckte mig så stod han som vanligt upp i sängen, men när jag kom fram och sa "Lägg dig ner." så gjorde han det. Då la jag till täcket och sen gick jag ut ur rummet igen. Bara en gång reste han sig igen. Inte ett framsteg i att sova bättre och längre men jag hoppas väl att det inte dröjer allt för länge innan han inser att han kan lägga sig ned på egen hand och somna om utan att behöva börja skrika och väcka mig.

Jag lever mycket i framtiden. I min tankevärld, när mitt liv kan börja igen. När jag får trycka på min play-knapp.

Jag blir så trött. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska känna sig avstängd från världen, ständigt vara nära gråt och bara knappt överleva vardagen?

Jag längtar så efter att vilja planera en matlista, tycka att det är roligt att laga mat igen, kunna koncentrerar mig på att läsa en bok. Jag som älskar att läsa böcker, klarar inte av att göra det längre. Jag längtar till när jag inte tycker att det är skönt när lilla J kan uppehålla sig sjäv för då kan jag sätta mig och vila. Jag vill inte vara sur och tvär och ständigt ha kort stubin och missförstå saker som J säger. Jag vill kramas i soffan och känna mig glad.

Idag känns allt hopplöst och värdelöst. Lilla J kommer aldrig att sova på nätterna, jag kommer aldrig att få känna mig utvilad. Jag har suttit och gråtit på mitt kontor. Det känns inte okej, jag vill inte ha det så!

Jag gick och grät på hemvägen också. Och så möttes jag av lilla J i dörren och mina ögon svämmade över igen. Av kärlek och glädje. Jag är så tacksam för att han är min son och ändå mår jag så dåligt så ofta.

Idag hade J städat och plockat undan här hemma och middagen väntade på bordet. Precis vad jag behövde! Sen fick jag leka med lilla J och baka en riktig chokladig kladdkaka. Och snart får jag och J äta den tillsammans.

Natten till fredag och lördag var de värsta nätterna på länge. Lilla J sov inte ens en timme i stöten utan bara 5-10 minuter halva nätterna. Helst skulle jag vagga eller buffa hela natten för att han skulle vara tyst och lugn. Annars gnydde och gnölade han. Och lessnade jag och lät honom vara en stund arbetade lilla J sig upp till hysteri och blev otröstlig.

I går kväll var jag så trött och slut att jag bara grät och ville bort. Jag gick in i vårt sovrum och la mig redan vid 20-tiden. Tyvärr hamnade jag mitt mellan två sovtåg och somnade först efter kl. 22, men sen fick jag sova till 03:40. Lilla J hade vaknat vid 23, men somnade om när J lagt honom och sov till 03:40. Helt otroligt! Jag hade förväntat mig att måsta ta över nattjouren redan vid 00-tiden så jag var nöjd och glad.

När lilla J bestämde att det var morgon strax före kl. 06 gick jag tillbaka till sovrummet och sov till klockan 09:30. Idag har jag varit en annan mycket bättre version av mig. Jag har orkat och kunnat skratta och vara glad. Riktigt härligt.

Lilla J har sovit dåligt hela veckan, fram till i natt då. Nu är frågan om det är på grund av blomkålen vi började introducera i samma veva som han började sova dåligt, eller om det är nån tand som spökar. Vi kör utan blomkål idag också, sover han bra (för att vara honom) så börjar vi om med blomkål imorgon igen så får vi se.

Om det fanns nån gud man kunde offra till skulle jag offra nästan vad som helst för att lilla J ska börja sova bättre.

Jag blir så arg, så ledsen och så irriterad. I natt vaknade lilla J var 50:e minut fram till klockan 03, därefter somnade han inte alls om.

Jag var arg på honom som vägrade sova. Arg på mig själv för att jag inte kunde få honom att sova. Arg för att jag hade kunnat tro nåt sånt som att det skulle vända nu, bara för att han gjort några hyggliga nätter. Jag lurar mig själv och då blir fallet desto hårdare när han vaknar hela tiden. Är jag inställd på det så är det lättare. Men jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill att han ska sova hela nätter. Eller i varje fall vakna högst 1-2 gånger och somna om hyfsat snabbt.

Tårarna trillade framåt kvart i fem, av frustration och värdelöshetskänslor. Att jag inte klarar sova så lite och att jag inte kan få min son att somna. Helt uppenbart måste jag ju göra nåt helt fel. Det var verkligen en kul start på min första jobbdag på drygt ett år.

Jag är så arg nu för tiden. Sista veckan har jag snäst och skällt på J för småsaker. Jag har skämts efteråt och ångrat mig. Idag gick det dessutom ut över baby J.

Han har inte velat äta de sista tre dagarna. Ätit halvdåligt med välling och ersättning och vägrat äta potatisen och köttet. Det stressar mig nåt oerhört. Det är ju inga mängder vi pratar om, utan en matsked av varje...

I dag blev jag arg på honom när han satt och lekte och tramsade. Och det är väl okej, att jag blir arg, men att skrika på honom är inte riktigt så som jag vill bete mig. Dels vill jag inte att det ska bli en maktkamp kring matsituationen, jag vill inte att det ska bli laddat. Dels vill jag inte skrika och härja utan det vore så mycket bättre att bara avbryta innan det sker.

Jag förstår inte vad det är med mig? Efter att jag hade skrikit på baby J började jag gråta. Jag vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha så lite ork och så lite tålamod. Jag vill orka. Och så har oron börjat komma för hur jag ska klara mitt jobb. Jag orkar ju ingenting i vardagen, mycket känns jobbigt och trist. Det händer så lite roliga saker, och när de väl händer har jag ingen barnvakt eller för lite ork att det bara känns jobbigt i alla fall.

Sista veckorna har jag bakat en massa, det brukar betyda att jag inte är på så himla bra humör, för då tröstar jag mig med sött.

Nej, jag vet inte. Jag sover varken bättre eller sämre än vad jag gjort den sista månaden så jag tror inte att det är därför jag känner mig så arg. Varför är jag så irriterad? Mest på J, fast han inte förtjänar det. Att skylla på förkylning och huvudvärk känns inte heller rimligt. Är sur på livet just nu.

Allt som oftast så fylls mitt hjärta av kärlek till baby J. Han är helt underbar och jag är så glad att just han är min son.

Idag har det varit färre stunder än vanligt, han har liksom varit jobbig - klängig, gnällig och grinig. Sådär kul när man är som jag, utmattad.

Jag känner att jag drar mig undan och inte vill vistas ute bland folk, för att om någon frågar hur jag mår, eller hur det går så stiger tårarna i ögonen direkt. På sekunden. Skitjobbigt. Och har kranen väl öppnats går den inte att stänga och så går den dagen åt skogen. Idag är en sån dag.

Går jag hemma så slipper jag att nån annan öppnar kranen, och behöver inte bli påmind om hur skör jag är och hur tungt livet för tillfället är. Om jag inte råkar tänka på dig själv förstås, men jag är ganska bra på att leva i förnekelse. Jag önskar mig sömn i julklapp. Snälla tomten!

Ja, äntligen fredag. Äntligen! Nu blir vi i alla fall två stycken dagtid som kan ta hand om baby J. Med det menar jag egentligen att jag vill att J ska ta ett extra stort ansvar i helgen för jag är så himla trött just nu. Jag behöver vila från baby J.

Jag ältar idag. Fan, jag är så ledsen över att det är som det är. Att det blev som det blev. Det känns orättvist. Allt. J's sjukdom, graviditeten, koliken, baby J's magstrul och sömnstrul. Just nu är energin slut. Jag känner att jag inte orkar mer. Bara ledsen och orkeslös. Jag hoppas att det vänder under helgen.

Det går att mäta hur jag mår genom att räkna hur många kladdkakor jag bakar varje vecka. Förra veckan och i veckan har jag inte bakat alls. Ännu. Veckan innan så gjorde jag nog tre stycken.

Det är när jag mår sämre jag kräver mer kladdkaka. Märkligt, men kanske lite sockerchock piggar upp när jag är som tröttast?

Idag har jag träffat psykologen igen och pratat om hur det kommer att gå när jag ska börja jobba igen efter jul. Inte så bra trodde hon. Risken att jag blir deprimerad och/eller går in i väggen var stor. I varje fall så länge som baby J sover som han gör nu.

Kändes jobbigt att höra, men samtidigt så kände jag att det var sant det hon sa. Ytterligare stress och pålagringar kommer jag inte att orka, det är därför jag oroat mig och försökt planera för hur det kommer att bli. Nu ska jag se om jag kan få vara föräldraledig till och med februari istället.

Jag tror jag ska presentera läget för min chef så här: "Antingen beviljar du ytterligare två månaders föräldraledighet eller så är risken stor att jag kommer att bli sjukskriven." Men det känns jobbigt att ringa och prata med henne för det var inte så här jag tänkt mig min föräldraledighet. Det var inte så här jag skulle må. Jag tycker inte om att ställa till det för andra, och det kommer jag att göra om jag inte kommer tillbaka till jobbet i januari. Fast för min egen skull ska jag nog inte göra det.