Det går att mäta hur jag mår genom att räkna hur många kladdkakor jag bakar varje vecka. Förra veckan och i veckan har jag inte bakat alls. Ännu. Veckan innan så gjorde jag nog tre stycken.

Det är när jag mår sämre jag kräver mer kladdkaka. Märkligt, men kanske lite sockerchock piggar upp när jag är som tröttast?

Idag har jag träffat psykologen igen och pratat om hur det kommer att gå när jag ska börja jobba igen efter jul. Inte så bra trodde hon. Risken att jag blir deprimerad och/eller går in i väggen var stor. I varje fall så länge som baby J sover som han gör nu.

Kändes jobbigt att höra, men samtidigt så kände jag att det var sant det hon sa. Ytterligare stress och pålagringar kommer jag inte att orka, det är därför jag oroat mig och försökt planera för hur det kommer att bli. Nu ska jag se om jag kan få vara föräldraledig till och med februari istället.

Jag tror jag ska presentera läget för min chef så här: "Antingen beviljar du ytterligare två månaders föräldraledighet eller så är risken stor att jag kommer att bli sjukskriven." Men det känns jobbigt att ringa och prata med henne för det var inte så här jag tänkt mig min föräldraledighet. Det var inte så här jag skulle må. Jag tycker inte om att ställa till det för andra, och det kommer jag att göra om jag inte kommer tillbaka till jobbet i januari. Fast för min egen skull ska jag nog inte göra det.

Igår kände jag mig pigg och alert. Idag är jag lika hopplöst sliten igen. En enda natt med det vanliga vakna-minst-en-gång-i-timmen så rasar jag ned på botten igen. Jag har så svårt att orka vara positiv när jag är trött. Det blir mest gnäll och orostankar som tar plats.

Vi har ändå varit och lekt lite på Leklandet. Som tur är så går ju småttingar under 1 år in gratis. Det var ett helt gäng mammor och barn som brukar vara på öppna förskolan där, så det var riktigt trevligt. Vi träffade även på en liten kille som var knappt 1,5 år och herregud vilken fart han hade, han sprang ju omkring! Tänk att min lilla sparv kommer vara sån! Snart!

Min helg har varit riktigt bra! J sov med baby J i fredags och sedan var jag ut på galej i lördags. Jag var helt galet trött i går och bakis, men det var det värt!

Baby J vaknade bara två gånger i natt. Förvisso var han vaken drygt en timme varje gång men helt ärligt så känner jag mig mer utsövd när jag sovit längre pass även om timmarna blir färre. Tänk om. Tänk om han börjar sova så han bara vaknar 2-3 ggr/natt? Åh, vad jag önskar det!

Vi har fått tid för att kolla baby J's hjärta hos hjärtspecialist också. Känns bra att få kolla upp vad det där surret betyder. I veckan ska baby J också ta några fler prover, bland annat för att kolla sköldkörteln och en uppföljning av det förhöjda levervärdet.

Baby J har fått sin andra tand också. Han har tungan ute hela tiden, som för att känna på det nya. Det ser väldigt kul ut och jag väntar hela tiden att han ska bita sig rejält när han drattar på rumpan hela tiden, men än så länge har den klarat sig.

Han står ganska mycket utan att hålla i sig nu för tiden, men så fort han börjar vifta lite med armarna tappar han balansen och måste sätta sig. Sen ser det ut som om han försöker resa sig upp från sittande till stående utan att hålla i sig, men han kommer liksom bara halvvägs så faller han framåt och kryper iväg istället. Det ser ut som en dans när han håller på!

Förra veckan var jag hos psykolog-tanten som jag kallat henne i min skalle. Det visade sig att hon hade en 3-åring hemma och att hon är i ungefär min ålder. Tant, ja. Kanske sa mer om den som sa (tänkte) det...

I varje fall är det bra men fruktansvärt jobbigt att gå och prata. Tårarna rinner så fort hon ställer första frågan till dess jag går därifrån. Igår kom jag på varför det är så himla jobbigt. Jo, det blir ju fokus på mig. Mig! I vanliga fall ligger fokus på baby J eller på J. Eller tidigare på mina medarbetare eller ännu lite tidigare på mina sjukförsäkrade. Fokus har inte behövt ligga på mig för jag har tagit hand om mig ändå. Ätit okej, motionerat och alltid, alltid, alltid varit väldigt noga med min sömn.

Ta bort sömnen ur ekvationen och jag pajjar. Som psykologtanten sa - du är utan reserver. Jag kände det när hon sa det, att det var sant. Det är så det är och det är därför "allt" blir så tungt och jag bryter ihop om jag inte får sova på morgonen.

Nästa helg skulle J åka på företagsfest med övernattning. Jag sa att visst får du det OM du fixar så att någon kommer hit på morgonen så jag får sova. Heja mig! Jag orkar faktiskt inte behöva bryta ihop så ofta. Det är jobbigt och jag tycker att mitt basala behov av sömn är viktigare än att han får roa sig igen.

J sov med baby J natten till lördag också. Det vore skönt om det kunde bli en tradition.

Nu har vi fått svar på tarmröntgen. Den var "i princip" normal, lite långsam tömning, men inom normalt gränsvärde. Skönt att det inte är nåt fel, men ändå jobbigt för baby J är ju inte bättre. Allt som kan ge lite påverkan i magen gör det, även vid minimala mängder.

Baby J åt lite äpple = vaken och gasade hela natten. Baby J fick en matsked med potatis och fisk som innehöll lite lök = vaken och ont i magen. Baby J fick väl mogen banan = stopp i magen trots Movicol. Baby J sover dåligt trots att han bajsar varje dag, så det är inte bara förstoppningen som är boven.

Läkaren kallade det för omogen/underutvecklad tarm. Så det är ju bra, det växer bort, kanske till han blir två år.

Frågan är ju hur sjutton man hanterar hans mage fram till dess den har mognat? Ska man "köra på" och introducera mat  och öka portionerna trots att hans mage inte gillar det och man får ta till läkemedel och laxermedel för att magen ska fortsätta att funka? Eller ska man avvakta, vara ännu mer försiktig och inte ge mat varje dag så att magen får vila? Hur är det egentligen för baby J att vara så störd av sin mage varje natt? Och för mig, hur mycket orkar jag? Flera år till med denna crappy sömn?!

Sjukvården har ingen mer hjälp att erbjuda och jag antar att man måste göra på det sätt som känns rätt. Men. Det är skitsvårt när jag inte kan förutse konsekvenserna av de olika alternativen.

Igår gick jag och la mig 19:30, så trots nattens nio uppvak med uppstigning kl 06:15 känner jag mig bättre idag. Utsövd - nej långt ifrån, men inte lika avtrubbad och borta som igår. Nu känner jag mig bara väldigt, väldigt trött...

Imorgon ska jag få sovmorgon till kl. 9. Jag kan knappt vänta. Det i kombination med en natt när baby J vaknar färre gånger än fem skulle sitta fint. Men det när nog för mycket att hoppas på.

Ännu en natt med fyra timmars sömn upphackad i smådelar. Jag håller på att gå i smådelar. Jag orkar inte mer. Tårarna rinner och inte ens att titta på baby J gör mig glad. Det är tortyr att inte få sova, det är vad det är. Tortyr.

Varför sover han inte? Varför?

Tillbaka i trött-dimman. Baby J sover som en kratta igen och jag är så trött, så trött.

Vi har varit och gjort en tjocktarmsröntgen på baby J med efterföljande lavemang då kontrastvätskan inte ville komma ut. Det gick bättre än vad jag trodde, så vi slapp sövning och det blev inget trauma heller.

Nu väntar vi. Väntar på att baby J ska börja sova bättre, väntar på resultat från röntgen och avföringsprover. Väntar.