I natt ammade jag baby J klockan 23:30 och sedan klockan 05:30!! Helt otroligt. Förvisso var jag mestadels vaken efter kl 04:00 för mina bröst var väldigt redo att ställa upp med matning, men det var ändå helt fantastiskt att baby J sov så länge. Jag hoppas att det är början på en ny trend...

Jag menar, eftersom jag inte kan äta som jag vill, kanske jag kan få börja sova lite bättre? Det är väl ändå rättvist?!

Ja, trenden håller i sig. Jag har visst inget större behov av att skriva när saker och ting funkar. Bloggandet används som ventil när saker och ting är jobbiga. Lite trist att det enda som finns på pränt är trista, tråkiga och jobbiga saker. Men. Nånstans måste jag få ur mig detta också.

Ja, får väl se hur det fortlöper helt enkelt.

Baby J fortsätter med bröstfäktandet. Det har blivit lite bättre när jag mjölkar ur innan jag lägger honom till bröstet. I natt och igår var det väldigt gasigt. Jag antar att äta lite avokado och en banan på samma dag inte var nån höjdare för hans mage. Suck. Jag längtar verkligen efter lite frukt och grönsaker... Okryddad mat kan jag leva med ett tag till, men åååh lite söta saker med färg - give me!

Annars är baby J en mycket roligare kille nu för tiden. Han är vaken, alert och "pratar" med en under sina vakna perioder. Sen blir han gnällig = trött och så är det bara att söva honom och sen invänta att de tre timmarna sedan senaste amningen har gått, för då vaknar han hungrig igen, och så börjar vi om...

Sista dagarna har varit kämpiga. Baby J har börjat att skrika och fäkta vid bröstet, bara suga en liten stund och sen börja om helt vild. Han har fått enorma mängder gaser och haft jätteont i magen och varit grinig och jobbig. Amningstillfällena har blivit väldigt långa och jag trött, stressad, gråtandes och allmänt orolig.

Innan jag kom på att det förmodligen beror på att mjölken kommer för snabbt (hur den nu kan göra det när det inte har gjort det förut?) hann jag sluta med morötter, avokado och banan. De enda grönsaker som jag trott har fungerat.

Nåväl, idag har amningen funkat bättre (pumpar ur lite i början och/eller ligger ned och ammar) och jag äter återigen de saker jag slutat med för andra gången.

Att jag är frustrerad, stressad och orolig beror nog också på J's sjukdom och att jag känner mig otillräcklig, osäker och rädd för hur det ska bli i framtiden. Känns svårt, jobbigt och tungt att kämpa och inte vara säker på att det räcker...

Igår morse åt jag ett ägg. Baby J var lite extra gnölig under dagen och lite besvärlig vid amningarna, men jag vet inte om det beror på ägget eller om det bara var en sån dag?

Natten var jättebra! Jag ammade kl. 00, kl. 04 och kl 07:30 då vi steg upp. Vid de andra två amningarna så somnade baby J direkt och sov ganska bra. Inga stora gasutsläpp med skrikljud förrän vid 06:30 så både han och vi sov gott i natt! Jätteskönt.

Enda problemet är att jag inte blir så sugen på att prova nya matprodukter eftersom jag då riskerar en jobbig natt och det är ju himmelriket nu när jag testat hur en natt kan vara...

Idag är första dagen på länge som jag känner mig ganska okej, J har avlastat mig bra under förkvällen igår och morgonen/förmiddagen idag. Baby J sover sämre och sämre om nätterna och är vaken och missnöjd om dagarna. Han vill bli buren och tröstad hela tiden, men skriker ändå. Skitjobbigt!

Vi har varit på BVC, amningsmottagningen och träffat en barnläkare. Så nu är det konstaterat - Baby J lider av kolik. Han går upp fint i vikt (vägde vid 5 veckor 3900 g) och växer som han ska vilket är skönt, men det är hemskt att se honom ha så ont och det är jobbigt att själv aldrig få någonting gjort på dagarna och att inte kunna sova på natten. Orken tryter helt klart. Och än har det bara börjat har jag förstått, kulmen är visst inte nådd.

Natten till idag var en ganska bra natt, och den såg ut så här: amning 21-22, skrik 22-23, stånk och stön 23-00:30, sömn 00:30-02, amning 02-03, skrik 03-04, sömn 04-05, amning 05-06, stånk och stön 06-06:45, skrik 06:45-07:30, amning 07:30-08:30, stånk i sömnen 08:30-10:30, 10:30-11:30 amning.

Under dagen igår sov Baby J totalt fyra timmar, i övrigt var det gnyende, stånk, stön eller skrikande som gällde. Han var tyst i går kväll när vi lagade middag och åt. J hade som tur var nån magisk touch när han bar. Välbehövligt med lite lugn och ro kring vår matsituation någon gång också.

Jag gråter ganska ofta - sömnbrist med konstant huvdvärk är inte så värst roligt. Jag gråter för att Baby J har ont, för att jag inte får sova, för att jag inte fattar hur jag ska orka med detta  i flera månader till, ända till han växer ur koliken.

Vi har ett litet halmstrå kvar - jag började med mjölkfri kost i torsdags, något som kan lindra koliken om han är mjölkproteinkänslig. Min optimism är inte så stor eftersom det inte är så vanligt med den överkänsligheten, men självklart testar vi och hoppas, hoppas, hoppas på det bästa.

Dessutom upptäckte jag igår att Baby J helst inte vill vrida huvudet åt höger. Han verkar väldigt stel i musklerna och väljer hela tiden själv att vända på huvudet åt vänster. Så det är väl nånting man också måste jobba med antar jag. Men hur man ska göra det i gnäll och skriktiderna undrar jag...

Dessutom jämför jag min situation med andra mammor och jag blir så himla avundsjuk och fastnar kanske lite i en "tänk om"-tanke. Deras bäbisar sover 4-5 h i stöten om nätterna och skriker inte lika mycket om dagarna, de kan sitta i en babysitter medan mamman kan göra lite saker för egen del. Avundsjuk var ordet...

Jag tycker lite synd om mig själv också - inte nog med att jag hade en tung och jävlig graviditet, mitt barn får kolik också. Just nu känns livet inte alls rättvist.

Usch, har sovit dåligt i natt. Dels för baby J's högljuddhet med sina gnyenden och skrik och dels för att jag har frusit. Och frusit och frusit. I morse kom J med den smarta frågan om jag hade feber? Javisst, att jag inte tänkte på det själv... En ipren senare mådde jag genast bättre. Nu börjar jag dock känna mig lite hängig igen, dax för påfyllning av medicin tror jag minsann.

Baby J har suttit fast vid brösten idag. Han har verkligen velat amma hela tiden. Som tur var kom J och kunde överta honom vid 17-tiden. De la sig hud mot hud i sängen och baby J somnade lugnt och fridfullt. Skönt att hans närhetsbehov kan tillgodoses med annat än att amma!

Hoppas, hoppas, hoppas att jag ska få sova lite bättre inatt. Jag behöver det!

Igår fyllde baby J fyra veckor. Det firade han genom att skrika. Festen startade kl. 12 och började med att baby J gnölade lite efter att ha ätit. Det övergick snabbt till en skrikorgie. Den höll i sig hela dagen, ända fram till kl. 01 i natt.

Det som kunde lugna baby J var att bli buren eller gungad. Då kunde han vara tyst och somna en stund. Men om någon försökta sätta sig eller sluta gunga så började han om.

Såklart var han tyst medan han åt, men annars var det inte långa stunder som han var tyst och lugn och sov under dagen och kvällen. Rekordet var en timme, men då låg han och skumpade i vagnen.

Hua, en sån dag hoppas jag att det dröjer ett tag innan han har igen!

Idag har baby J varit riktigt snäll hittills. Han har varit nöjd med att sitta i babysitterna och kika på mig och J när vi ätit frukost och stökat på lite här hemma.

Natten var ok, han ville amma oftare än tidigare, ungefär var tredje timme men jag sov ganska okej däremellan så jag känner mig ganska pigg idag ändå.

Förra dygnet var helt super om jag tänker i amningens tecken - baby J ammades kl. 19, kl 23, kl 03, kl 07 och kl 10. Väldigt härligt måste jag säga.

Det som var mindre bra var att han gnällde och småskrek ända från kl. 23 till kl. 10 med bara små pauser då han tog lite djupare andetag och sov. Inte så bra sömn för mamman med andra ord...

En inte så avancerad gissning är att han hade ont i magen. Men usch så ont det gör i mamma-hjärtat när man ser honom skrynkla ihop ansiktet och ta i så han blir röd och armarna och benen spretar hela tiden. Vad sjutton ska man göra?