Idag har vi varit hos parterapeuten. Vi ska dit igen om fjorton dagar. Idag blev det ganska stort fokus på J och på hans sjukdom. Inte så konstigt eftersom den försvårar och komplicerar vår relation.

Vi hann inte så långt med vi-frågorna, men jag hoppas att vi kommer vidare dit. Det vi nuddade vid, som är "mina frågor" är

* hur jag undviker att säga saker om hur jag mår och vad jag vill till J när han är deprimerad för att jag är rädd att sänka honom ännu mer, att jag allmänt tassar omkring och curlar till viss del

* att jag känner mig ensam i vår relation då J inte kan möta mina behov av kärlek och omtanke

Men som jag skrev, så hann vi inte prata så mycket runt om kring detta. Det som vi konstaterade i varje fall är att J klarar jobbet ok, att han kan balansera kraven och hantera jobbet hyfsat oavsett om han är uppåt eller nedåt. I varje fall när han nu jobbar halvtid. Så nu kan det finnas möjlighet att jobba med hemsituationen och försöka stabilisera den också.

Jag hoppas att vi kommer bli hjälpta av terapin för det är klart att jag ibland funderar på hur det i förlängningen ska gå att vara i en relation med någon som ibland inte känner någonting alls för en och som på grund av sin sjukdom är så upptagen och uppe i sig själv att han inte klarar av att fokusera på att vara två. 

Imorgon ska jag och J på parterapi. Känns märkligt, men det är klart att vi ska gå när hans kontaktperson på Psyk ordnat så att vi ska få träffa en familjerådgivare.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ta upp, det är många saker som är svåra när man är gift med en man med nyuppdagad bipolär sjukdom. Men samtidigt är det mycket som jag inte vill prata med J om, han mår nog dåligt ändå utan att jag ska komma och spä på hans jobbiga genom att prata om hur hans mående påverkar mitt. Det vet han nog redan.

Igår pratade jag och J ovanligt mycket om vår relation. Egentligen inte så mycket, men väldigt mycket mer än på senaste tiden. Om att vi missförstår varandra och gnäller och blir sura.

Om att J har kortare stubin och blir irriterad när jag kommer och förstör hans genvägar, som han efteråt förstår inte är realistiska. Hans vilja att ta genvägar inträffar oftast när han har svängt nedåt och är på väg att bli, eller är deprimerad.

Om att jag inte har samma tålamod som tidigare på grund av tröttheten.

Summa av allt detta är att vår kommunikation inte fungerar lika bra som innan baby J föddes.

Förhoppningsvis kommer det solsken efter regnet...

Efter senaste veckans känsla av hopplöshet och tungsinthet känns det lite bättre. Dippen var stor och jobbig och det lär hända fler gånger eftersom J's humör pendlar så och jag inte orkar stå emot alla gånger.

Jag önskar mig att J uppnår förmågan att själv med hjälp av medicin kunna stabilisera sitt mående. Jag vill att han ska må så bra som möjligt. Jag önskar att han börjar må bättre så att vi kan hitta varandra igen.

Jag önskar att min trötthet ger med sig. Nu när baby J sover bra och jag har fått kontroll på pollenallergin är det enda som nu orsakar min trötthet mitt eget mående. Jag är rädd, orolig och ledsen när jag undrar, funderar och tänker på framtiden. Det är nog det som tär på mig och min ork.

Det är tungt och sorgset just nu. J mår sämre och tycker inte att han har ett värdigt liv. Jättejobbigt för mig att leva med men såklart allra värst för honom, en livslång sjukdom. En anhörigsjukdom. Bipolär sjukdom. J fick diagnosen ett par veckor innan baby J föddes.

Jag vet att man kan leva ett "nästan normalt" liv med rätt medicinering och med hjälp av terapi, tyvärr tvivlar J. Han tycker att det är så jobbigt och kämpigt att leva med det och att då se det som en livslång process känns visst riktigt jävligt.

Och jag känner mig så ledsen för att jag inte kommer att kunna skydda baby J mot samma sjukdom om generna har bestämt det så. Livet är jobbigt just nu. Alldeles för ovisst och jobbigt. Många tårar har trillat de sista dagarna.

Baby J är så söt och så snäll och mitt hjärta går sönder av kärlek när han ler och "pratar".

Sista dagarna har varit kämpiga. Baby J har börjat att skrika och fäkta vid bröstet, bara suga en liten stund och sen börja om helt vild. Han har fått enorma mängder gaser och haft jätteont i magen och varit grinig och jobbig. Amningstillfällena har blivit väldigt långa och jag trött, stressad, gråtandes och allmänt orolig.

Innan jag kom på att det förmodligen beror på att mjölken kommer för snabbt (hur den nu kan göra det när det inte har gjort det förut?) hann jag sluta med morötter, avokado och banan. De enda grönsaker som jag trott har fungerat.

Nåväl, idag har amningen funkat bättre (pumpar ur lite i början och/eller ligger ned och ammar) och jag äter återigen de saker jag slutat med för andra gången.

Att jag är frustrerad, stressad och orolig beror nog också på J's sjukdom och att jag känner mig otillräcklig, osäker och rädd för hur det ska bli i framtiden. Känns svårt, jobbigt och tungt att kämpa och inte vara säker på att det räcker...

Igår var vi på BVC och baby J följer sin kurva så fint, så fint. Han väger vid nio veckors ålder 4680 gram (plus 390 gram på två veckor) och mäter 56,5 cm.

Jag fick också fylla i formulär för att fånga upp depression. Jag hade bra siffror trots att vi har det jobbigt här hemma med J's sjukdom. Som blivit sämre sedan baby J föddes. Sköterskan rådde mig att söka en samtalskontakt för att inte riskera att jag är för stark och duktig och kraschar jag också.

Jag får fundera på det, men jag tror att hon har rätt. Anledningen varför jag tvekar är för att det på nåt sätt blir så verkligt om jag ska prata om det.

Det går fortfarande bra med baby J's mage, efter ägg-fadäsen, så jag får ganska bra med sömn om natten. Numer vet jag att även avokado och lax fungerar. Det känns skönt att kunna utöka mat-repertoaren.

Baby J har fått en hängmatta också. Den verkar vara jättebra för hans mage då han ligger så att han kan släppa ut gaserna bättre än om han ligger platt på rygg. Dessutom går det att söva honom i den på dagarna. Ställningen till hängmattan går på hjul så den är lätt att dra med och gunga på fastän man gör andra saker. Lite plats tar den ju men förutom i sovrummet så funkar det bra i kök och vardagsrum.

I helgen hade vi även barnvakt för första gången, så jag och J gick en promenad, var och gjorde några ärenden tillsammans och sen gick vi och fikade (på ett jättemysigt café som hade ett superbra utbud av mjölkfritt fikabröd). Det var jätteskönt att kunna fokusera på varandra utan risk att bli avbrutna.

Jag är dock lite orolig för J nu igen, han verkar ha vänt uppåt ur svackan och är på väg upp på toppen. Det är inte lika jobbigt att se honom speedad som nere, men det är jobbigt att veta att det alltid kommer en krasch när han varit uppåt. Åh vad jag önskar att han kunde få tillgång till verktyg att hantera svängningarna.