Idag har jag försökt att lista och överlämna allt jobb jag lämnar efter mig. Usch, blev stressad av det. Både för att jag ville att det skulle gå fort, att jag skulle hinna klart och för att inte ville glömma nåt. Jag blev nästan klar, men det har inte riktigt "släppt" ännu, är lite spänd i axlar och så jag känner jag att jag inte har släppt arbetet mentalt ännu.

Jag hoppas att det blir bättre imorgon när jag ska göra klart det sista. All stress märktes direkt på antalet sammandragningar, det var faktiskt intressant att upptäcka det. Har försökt att slappna av ikväll så att jag ska få en så bra natt som möjligt.

Läste även i en förlossningsbok ikväll och försökte förmedla till J hur viktigt jag tycker att det är att han också är påläst och att han vet vad jag vill, då jag känner mig osäker på om jag kommer att kunna förmedla detta om jag är väldigt smärtpåverkad. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer att reagera, det är mest det som skrämmer mig. Typiskt en som gillar att ha kontroll antar jag? Men frågan är hur jag ska hantera det?

33+6 idag.

De senaste två dagarna har varit väldigt jobbiga. Jag har legat hela tiden förutom när jag klivit upp för att gå på toaletten. Sammandragningarna har varit smärtsamma, varenda en och kommit mellan 5-8 minuters mellanrum. Gissa om det varit svårt att sova? Fysisk jobbigt såklart, men även psykisk. Som tur var så hade jag sällskap hela dagen igår, så jag fick hjälp med att tänka på annat.

I natt har jag sovit nio timmar med bara ett par uppvaknanden, och jag känner mig som en ny människa. Sammandragningarna i dag är hittills färre och mildare. De kommer med 10-15 minuters mellanrum. Inte ens varannan gör ont, så jag hoppas på att det ska hålla sig på den här nivån nu om jag bara fortsätter att vila.

33+5 idag. Första målet är 35+0 så jag slipper åka till regionsjukhuset 15 mil bort för att föda.

Just nu känner jag mig lättad och glad över att Nyårsafton är över och att det är 2010. Då är det en dag närmare lill*ns verkliga BF den 15 februari. Men jag har pratat med h*n på morgonen och sagt att det är ok att komma den 15 januari, även om h*n gärna får stanna i magen ytterligare en månad.

Jag väcktes i morse av reglebundna sammandragningar var femte minut som alla gjorde ont och där värken låg kvar i ländryggen en stund efter att magen slappnat av. Som tur var så släppte det och nu känns det mer som igår.

Under hela dagen och kvällen igår hade jag mellan fem och åtta värkar per timme, där mindre än hälften var smärtsamma.

Förkylningen har börjat släppa lite känns det som. Jag är inte lika dåsig och slö i kroppen, men däremot är snuvan och tätheten i bihålor kvar. Jag hoppas att det också ger med sig snart.

33+3 idag.

Ja, så kan man väl sammanfatta mig känsla just nu. Oro. Jag analyserar varje sammandragning och jämför med hur jag tror det har varit förut.

Det jag kan konstatera är att jag har fler smärtsamma sammandragningar nu än för några veckor sedan. Inte varje, men väldigt många är lång aoch gör ont. Däremellan molar det i ryggen.

Det jag funderar över nu är hur länge det egentligen har varit så här? Några dagar, nån vecka, flera veckor? Jag kan säga att jag inte har nån aning för jag hade slutat reflektera och tänka över hur sammandragningarna egentligen har känts. Men rimligtvis borde det inte ha varit mer än en till två veckor som sammandragningarna varit fler och starkare. Tror jag i alla fall...

Bebisen hickar ganska ofta och länge, det känns starkare och starkare. Och fortfarande är h*n livlig och rör sig och sparkar och trycker mycket. Så att det är några problem med lill*n är jag inte orolig över, utan det är just det där att föda tidigt när h*n inte är "klar" som oroar mig.

En annan orsak till min oro är att jag de sista dagarna varit lös i magen, lite diarre idag. Detta jämfört med den stenhårda magen, på gränsen till förstoppning som jag haft sedan jag plussade nojjar jag lite över att det är ytterligare ett tecken på att förlossningen är på gång. Ja, förutom det som läkaren berättade igår då, förkortad och mjuk livmodertapp...

Men, det enda jag kan göra är att vila och väntas och hoppas....

Nej, det blev inte som jag hade tänkt mig. Tankar och känslor snurrar just nu. Jag blev heltidssjukriven eftersom min livmodertapp har krymt tiill 2 cm och för att den var mjuk. Blev ordinerad sängläge så mycket som möjligt.

Jag oroar mig för massor med saker - jobbet, hur jag mår, att vi inte förberett för bebisen etc etc.

Det enda jag känner just nu är att jag ska göra allt det jag kan för att bebisen ska stanna där inne, även fastän det begränsar mig så mycket och stressar mig eftersom jag vill boa och förbereda för bebisen och avsluta och överlämna mina arbetsuppgifter.

Snälla bebis - stanna helst 35 fulla veckor, 13 dagar, snälla!

Tillbaka från ett besök hos barnmorskan, såhär i vecka 32+6. Järnvärdet var 124, blodtrycket 115/75, SF-mått 32 och bebisens huvud är fixerat. Det är därför jag har känt lite ilningar mot blygdbenet och ett större tryck mot anus.

Dessvärre har mina sammandragningar påverkat livmodertappen. Jag hade ju liksom slutat att oroa mig för att mina sammandragningar gjorde det, men det kom upp när vi pratade om min förkylning och jag sa att jag varit vaken mycket på natten och därför märkt hur mycket sammandragningar jag har. Barnmorskan var inte helt nöjd, så hon kollade tappen, märkte att den var mjukare och gav mig en läkartid på onsdag så får vi se vad som händer då. Eventuellt blir det heltidssjukskrivning.

Jag hoppas att lilla bebisen vill stanna där inne åtminstonde till v. 36!

Vi kom iväg och fick köpa lite grejer till bebisen. Täcke, kudde och madrass var de stora grejerna. Dessutom bokade vi ett babyskydd eftersom vi tänker hyra ett sådant från början. Det känns bra att få kryssa av lite saker på listan!

I eftermiddag blir det att elda i braskaminen och titta på hockey.

Usch, de sista två veckorna har jag gått upp ungefär tre kg. Jag har tyckt att det har känts jobbigt med ändå förlikat mig med tanken. Totalt efter 32 veckor, alltså +9 kg.

Tyvärr så letade J fram en massa papper vi fått från barnmorskan och där står det att det som behövs för barn, moderkaka, livmoderförstoring, ökad kroppsvätska etc är 6-7 kg. Dessutom står det att komplikationsrisken ökar redan vid en viktuppgång på mer än 11 kg för normalviktiga och mer än 6 kg för överviktiga.

Och hur ska jag kunna bara gå upp 2 kg på 8-10 veckor? Känns inte realistiskt. Alltså fick jag ett bryt med hopplöshetstårar och jag känner mig värdelös för att jag inte kan göra det som är bäst för min bebis.