Vi gick på bio i lördags. På vår barnfria kväll. J valde film, och vi såg Black Swan.

Han tyckte att det var riktigt bra. Det tyckte inte jag. Den var nog för bra för mig, för jag fick en hemsk eftersmak, en obehagskänsla som hängde kvar under resten av kvällen.

Först var den ju för grafisk för mig, alltså det var scener med blod och det tycker jag inte om, så det blev en hel del blundande då jag fick lyssna på den hemska, pampiga musiken och själv skapa mig de hemska bilderna som jag blundade för att slippa.

Men sedan var det psykologin bakom som satte sina spår. På kvällen förstod jag inte varför jag mådde dåligt, men jag kan i efterhand se att det var för att jag på nåt sätt kopplade ihop ballerinans mående med J's och kanske framförallt kopplingen till min inneboende rädsla för att lilla J också ska drabbas av bipolär sjukdom. Instinktivt kände jag under kvällen att jag inte ville ha fler barn, inga syskon till lilla J. Och det längtar och drömmer jag ju om nästan varje dag i vanliga fall. Syskon till lilla J alltså.

Om jag fick ändra en sak, så önskar jag att J's sjukdom inte hade brutit ut förrän vi känt oss klara med familjebildningen. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på riskerna för att drabbas. Upp till 25 % av barn till föräldrar med bibpolär sjukdom får också det. Och så tänker jag att det inte är schysst att försöka sätta fler barn till världen som riskerar att bli sjuka. Det är ju ingen rolig sjukdom att föra vidare.

Men, samtidigt har jag en längtan, en önskan, att få ge lilla J gåvan av att ha ett syskon. Om vi nu kan få fler barn, det är ju inte heller säkert. Jag hade hellre valt att inte veta om J's gener så jag hade sluppit tänka på det också. Jag vet inte om jag vågar försöka få fler barn. Jag är rädd för att hur jag än gör så kommer det att kännas fel.

Idag när jag gick hem från jobbet kände jag mig glad och lycklig. En helt underbar känsla som har börjat besöka mig lite försiktigt under de senaste veckorna. Sist jag kände mig så här var nån gång tidigt i början på sommaren förra året. Om det beror på lite bättre sömn, bättre användande av min hjärnkapacitet för att jag jobbar eller om det är vårsolen som lyfter mig vet jag inte. Kanske är det kombinationen som gör det.

Men min kropp spelar mig icke-önskvärda spratt. Jag verkar ha förlorat förmågan att somna när jag bara är trött. Det verkar vara som om jag måste vara supertrött.

Lilla J har de sista fyra nätterna sovit bättre än vad han har gjort sedan han var fyra månader. Han har vaknat en gång på kvällen, sedan sovit till mellan klockan 02 och 03. Och efter det har han vaknat en gång till innan han har gjort morgon omkring 05:30.

Men i alla fall, det är så himla irriterande, för när lilla J har somnat om där efter max tio minuter vid 2-3-tiden så somnar inte hans mamma om. Nej, jag ligger vaken ungefär två timmar till dess att jag är helt utmattande trött igen. Ibland har då lilla J hunnit vakna en gång till.

Det måste ju bli ett slut på det här att ligga vaken när lilla J sover. Hur ska jag kunna känna mig pigg och utvilad om jag inte sover när jag kan? Jag hoppas verkligen att mitt störda sömnmönster som jag har fått lov att leva med i nästan ett år inte kommer att stanna för evigt. Jag vet inte hur jag ska göra för att bryta detta. Det är som om min kropp tycker att "Nu är jag pigg!" när jag sovit ostört i fyra - fem timmar. Men det är en illusion, för jag behöver mer sömn, men hur ska jag få min kropp att fatta det?

Jag har egen tid framför datorn just nu. Både J och lilla J sover. Och jag vill läsa bloggar, men det är ingen av de som jag följer som uppdaterar!

Mycket märkligt, eller har alla andra familjeaktiviter inbokade så här på lördagsförmiddagen?!

Igår kväll hade jag en härlig kväll tillsammans med min väninna. Vi hann avhandla relationer (och problem), jobb, utbildning, utveckling och affärsidéer. Allt till priset av två öl. Ganska perfekt måste jag säga!

Men bäst av allt är att jag just nu känner mig nästan som gamla vanliga Nori. Långt ifrån den trötta, gråtande, utmattade och håglösa Nori jag varit under hösten. Jag känner mig positiv och glad och att jag har energi att lägga på jobbet. I alla fall under några timmar i taget.

Jag blir trött och tappar koncentrationsförmågan på eftermiddagarna men det är kanske inte så konstigt. Jag försöker nöja mig med känna att jag gjort skillnad och producerat under en del av dagen. Men det är svårt, jag vill så mycket och jag ibland känns det som om jag lurar min arbetsgivare på lön när det inte händer så mycket.

Nackdelen med att jag har börjat jobba är att jag jobbar mycket på nätterna. När jag blir väckt poppar jobbfrågor och jobbproblem upp och jag ligger och funderar på dem. Och då går det ju inte att sova, det fattar ju vem som helst. Jag förstår bara inte hur jag ska bära mig åt för att trycka unden alla tankar.

Förut behövde jag ju bara göra detta när jag somnade på kvällen, men nu vaknar jag ju så många gånger att jag ges alltför många möjligheter att fortsätta fundera. Irriterande och kanske inte så nyttigt heller, att inte kunna släppa jobbet alltså.

Jag försöker njuta av att jag känner mig bättre och så hoppas jag att jag slipper trilla ned i det värsta trött-träsket igen.

Nåt annat som ger mig hopp är att lilla J sov ända till klockan 3 i förrgår natt, innan han vaknade för första gången. Frågan är väl bara när han tänker göra det igen. Snart hoppas jag.

Idag har min mamma och pappa hållit lilla J sällskap en stund på eftermiddagen. Jag var ju på jobbet som vanligt och J hade ett möte med sin samtalskontakt på psykiatrin.

Jag och J hade följe hem och sedan fick vi möjligheten att bjuda mina föräldrar på mat. Det är inte ofta! Vi äter hos dem nästan en gång i veckan och de äter hos oss en gång i halvåret kanske. God hemgjord pizza blev det.

Sen frågade de om de fick låna lilla J från lördag till söndag. Det skyndade vi oss att tacka ja till. Det är så underbart, jag kommer att få sova en hel natt i helgen. Lycka! Lycka! Sen tyckte de att vi skulle hämta honom efter att ätit brunch på söndag. Det passar mig väldigt bra.

Nu pågår överläggningarna för fullt här hemma om vad vi ska hitta på för någonting på vår barnfria kväll...

Så hände det då, det som jag har förstått skulle hända någon gång, men som jag verkligen hade hoppats skulle ske sen om en lång, lång stund och allra helst aldrig. 

Jag kunde inte gå på jobbet på grund av sömnbrist i morse. Efter att jag hade sovit knappt 1,5 timme vaknade lilla J och sen var han vaken i nästan tre timmar. Under tiden jag försökte söva honom trillade mina tårar några gånger på grund av frustration och på grund av hopplösheten i hela situationen. När jag sen fick sova blev det sittande med honom i famnen i knappt två timmar. Och det blev tydligen alldelens för lite, för när jag skulle kliva upp hade jag en sån huvudvärk att det inte var att tänka på att försöka åka iväg till jobbet.

Så typiskt, så typiskt att jag just idag hade ett viktigt möte tillsammans med några ur min ledningsgrupp och ett par från en annan enhet för att planera ett kommande projekt. Jag som verkligen ville vara med i uppstarten. Jag hatar att inte kunna påverka från början. Sen skäms jag inför min chef också, att jag inte kan göra mitt jobb som jag ska bara för att jag fått barn.

Nu sitter jag och målar fan på väggen också, tänk om det kommer att hända nästa gång jag har viktiga möten inbokade? Varför kunde det inte ha hänt på en "vanlig dag"?

Tur i oturen att J är arbetslös sedan förra veckan, så han är hemma hela dagarna fast jag bara jobbar 70 %. Jag kunde med andra ord sova tre timmar till och då hade det mesta av huvudvärken försvunnit och jag kunde gå på jobbet. Så jag slapp karensdag i alla fall, behövde bara nalla ur flexen.

Bättre natt i natt hoppas jag på!

I helgen har jag gjort någonting som jag inte gjort på ett halvår. Jag har läst en bok! Det var en underbar känsla att sitta uppkrupen i soffhörnet och vara avskärmad från resten av världen och verkligen njuta av läsa.

Jag blev så glad över att jag orkade koncentrera mig och stannade därför uppe lite väl länge i går kväll, men det kändes så fjuttigt att lämna 80 sidor till i dag.

Nu tänker jag inte vänta lika länge innan jag läser nästa bok!

Ett annat projekt som jag har försökt komma igång med i flera månader är att träna lite core, yoga eller pilates. Min stackars kropp behöver lite grundstyrka igen eftersom jag var immobiliserad under graviditeten. Innan jag blev gravid var jag riktigt bra tränad, så tränad som jag inte varit sedan gymnasietiden. Och tur var väl kanske det nu när graviditeten blev som den blev.

I veckan som kommer ska jag träna minst två pass. Det måste gå.

Och så ser jag fram emot en pubkväll med bästa vänninan på fredag. Det ska bli så kul!

Lilla J har sovit extra dåligt de sista tre nätterna utan att vi har kunnat förstå varför. 50-minuterscyklerna är tillbaka och det känns ju otroligt tungt och jobbigt eftersom bakslag aldrig är roliga.

Idag kom i alla fall svaret på den hemska sömnen: Päron. I veckan har vi ökat på lilla J:s intag av päron eftersom han har varit ganska hård i magen och vi varit oroliga för stopp. Idag ökade vi dessutom på kycklingen så vi drog i med ytterligare en halv matsked päron för att vara på den säkra sidan.

Idag har därför lilla J pruttat, pruttat, pruttat och pruttat. Så det är med all önskvärd tydlighet så att hans lilla mage inte alls gillar när det blir för mycket päron. Max 1,5 matsked verkar vara det som funkar.

Skönt att vi kommit på det, även om natten kommer att bli jobbig. Han har fortsatt med att vakna ofta, ofta under kvällen och jag räknar med att hela natten kommer att bli likadan. Men det är mycket lättare att ta när jag vet varför. Stackars lilla J som är gasig och får ont i magen.

Nu återstår problemet med hans hårda mage. Det verkar som om det enda alternativet är att börja ge Movicol ändå. Känns trist eftersom jag hade hoppas och trott att hans tarmar börjat mogna och skulle kunna hantera lite större matmängder. Sen känns det besvärligt också för det blir sånt meck med att få till rätt dos för att det inte ska bli för hårt eller för löst. Och sen då att få i honom den rätta dosen.

I dagsläget äter lilla J två matskedar sötpotatis, två matskedar kött, två matskedar kyckling, en matsked fett och tre och en halv matsked päron. Päron som vi ökat under veckan men som inte fungerar i den mängden. Eller funkar gör det ju, för han blir inte förstoppad, men han blir gasig och får ont i magen och sover urkasst. Till hälften rätt kan man kanske sammanfatta det.

Att sova 50-minuterspass är mycket sämre än två-timmarsintervaller. Tack, tack, tack för att det är fredag och att jag har två sovmornar som väntar...

Kanske spökar förkylningen också för jag är inte på nåt bra humör idag. Jag ska definitivt tröstäta godis ikväll!