Vi gick på bio i lördags. På vår barnfria kväll. J valde film, och vi såg Black Swan.

Han tyckte att det var riktigt bra. Det tyckte inte jag. Den var nog för bra för mig, för jag fick en hemsk eftersmak, en obehagskänsla som hängde kvar under resten av kvällen.

Först var den ju för grafisk för mig, alltså det var scener med blod och det tycker jag inte om, så det blev en hel del blundande då jag fick lyssna på den hemska, pampiga musiken och själv skapa mig de hemska bilderna som jag blundade för att slippa.

Men sedan var det psykologin bakom som satte sina spår. På kvällen förstod jag inte varför jag mådde dåligt, men jag kan i efterhand se att det var för att jag på nåt sätt kopplade ihop ballerinans mående med J's och kanske framförallt kopplingen till min inneboende rädsla för att lilla J också ska drabbas av bipolär sjukdom. Instinktivt kände jag under kvällen att jag inte ville ha fler barn, inga syskon till lilla J. Och det längtar och drömmer jag ju om nästan varje dag i vanliga fall. Syskon till lilla J alltså.

Om jag fick ändra en sak, så önskar jag att J's sjukdom inte hade brutit ut förrän vi känt oss klara med familjebildningen. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på riskerna för att drabbas. Upp till 25 % av barn till föräldrar med bibpolär sjukdom får också det. Och så tänker jag att det inte är schysst att försöka sätta fler barn till världen som riskerar att bli sjuka. Det är ju ingen rolig sjukdom att föra vidare.

Men, samtidigt har jag en längtan, en önskan, att få ge lilla J gåvan av att ha ett syskon. Om vi nu kan få fler barn, det är ju inte heller säkert. Jag hade hellre valt att inte veta om J's gener så jag hade sluppit tänka på det också. Jag vet inte om jag vågar försöka få fler barn. Jag är rädd för att hur jag än gör så kommer det att kännas fel.