Ja, frågan är. Hur orkar man? Svaret är att man orkar för att man måste orka. Sen har jag ytterligare ett knep för att lura mig själv. Ett mycket smart knep som tilltalar min hjärna varje gång jag bryter ihop.

Receptet lyder: tidplan. Varje gång jag känner att jag inte orkar mer säger jag till J att jag inte orkar mer. Och så gråter jag en stund. Han säger att han vill hjälpa mer och att jag ska väcka honom på natten. Jag gråter lite mer och säger att jag inte kan göra det för att det lilla extra jag då får sova gör inte att jag mår bättre och känner att jag orkar mer. Istället riskerar vi bara att han får en episod. Och det vill jag verkligen undvika till varje pris. Det lär ju komma tids nog i alla fall, så ser ju bipolär sjukdom ut. Men det tänker jag inte på just nu. Just nu fokuserar jag på min, eller framförallt lilla J:s sömn.

Så, när jag gråtit klart säger jag att jag inte orkar mer. (Igen.) Och så nu till det magiska. Tidsgränsen. Jag bestämmer att jag orkar fortsätta i en vecka till, eller tio dagar, eller åtta. Alltid ungefär så många dagar. Om det inte blivit nån skillnad då så måste vi "göra någonting". Alltså som i nya rutiner, försöka låta honom sova hos oss hela tiden, eller egentligen vad som helst som är lite nytt som kan göra att jag får tillbaka hoppet att lilla J ska börja sova bättre. 

Varje gång hittills har det resulterat i att det känns lite, lite bättre om en vecka än vad det gör dagen jag bestämmer mig för att jag inte orkar mer. Alltså orkar jag fortsätta en stund till. Till nästa gång jag bryter ihop. Då sätter jag en ny tidsgräns och så fortsätter det i all oändlighet.

Sen hoppas jag varje kväll när jag lägger mig att jag chockad ska vakna och titta på klockan och upptäcka att den är tre. Det vore magiskt!

Min absoluta slutpunkt för när jag tror att jag kommer att få sova är när lilla J är 1,5 år. Men just nu så hoppas jag innerligt att 14 månader är gränsen. Dit är den en månad kvar, och så länge orkar jag. Det vet jag.

Så nu hoppas vi igen...

Natten var ingen höjdare. Lilla J sov som en propeller ungefär och det kändes som om jag inte fick en blund. Klockan fyra sedan så blev han tät i näsan och jag fick vagga och trösta fram till klockan halv sex. Då fick J ta över.

Tyvärr var lilla J på så dåligt humör efter nattens icke-sömn att han levde om så mycket att det inte gick att sova fastän jag hade öronproppar och stängda dörrar mellan oss.

Jag tittade lite på reprisen av Go' kväll lördag, jag tyckte att det var sådär. Lite hattigt och ytligt. Jag vill ha lite mer djup i intervjuer för att tycka att det är intressant. Sen klev jag upp och då blev lilla J lugn och tyst. Jag var uppe och lekte en stund så att J fick äta frukost i lugn och ro och sedan gick jag till sängs igen.

Jag fick sova några timmar men orken är inte så bra idag. Huvudvärk har jag också. Det känns så trist att hela dagen går i ett töcken för att jag inte orkar ta mig för någonting och för att allt känns så jobbigt.

I morse sa jag högt också "Jag hatar mitt liv." Så kändes det precis då. Tårarna hade trillat av trötthet där vid halv fem. Allt kändes så overkligt. Jag var så trött och slut och utan att hjärnfunktion. Mina beslut blir inte bra, om jag alls fattar några. Jag längtar efter mig själv. Att få känna mig som vanligt igen.

Ikväll får vi middag hos mina förädrar, jätteskönt så slipper vi tänka på att fixa middag mitt i trött-träsket.

Lilla J är så arg nu för tiden, han bryter ihop mest hela tiden. Anledningen är att han vill ha precis allt som vi inte tillåter honom att ha. Som en penna, min mobiltelefon, ett glas, en oläst tidning. Vad som helst och ingenting, men precis det vi vill ha ifred från hans förstörar-fingrar och blöta mun. Så gråt-skrik-tårar om och om igen. Och igen. Det är skönt när han sover.