Jag bara undrar vad som hände? Lilla J som precis hade lärt sig att somna på egen hand, både på dagen och kvällen. Lilla J som gjorde några nätter med bara två-tre uppvak. Lilla J som gillade sin säng. Lilla J!

Nu är läget helt annorlunda. Han vill kramas, han vill vara i famnen. Om man lyckas få honom att släppa handen när han ligger i sängen vänder han sig och kollar tusen gånger att man står kvar och inte lämnar honom. En otrygg trygghetssökare?

Till och med på dagen så kommer han och kramas. Lilla J har aldrig kramats. Visst har han velat komma upp i famnen, men även då skulle det hända saker, helst skulle man gå omkring. Att sitta och kramas har inte funnits i hans världsbild, förrän nu då. Ganska mysigt är det, det måste jag säga.

Man kan säga så här: nattningarna har blivit mycket svårare och det är inte längre bara att lägga ned honom i sängen så somnar han om.

Nej, jag kämpar inte på för att han ska sova ensam bara för att, men han måste ligga kvar i sin säng så länge vi är vakna. När jag gått och lagt mig och han vaknar och visar att han vill komma så får han det. Sen ligger han som ett plåster, min lille, lille kille.

Igår dröjde det till klockan tre innan han ville komma upp, men då hade han vaknat en gång i timmen sedan klockan elva (preciiiis när jag somnat första gången givetvis.)

Jag hoppas att det här går över snabbt, för innan lilla J blev sjuk var vi ju på rätt spår. Jag börjar ärligt talat vara lite uppgiven. Ska det aldrig bli vår tur att få ha det enkelt nån gång?