Jag är så trött idag (igen). Igen. Jag är som en repig LP-skiva som bara har ett budskap. Tröttheten. Mitt liv är liksom på paus, det enda som ryms är den där eviga repan.

I natt sov lillla J med 1,5 timmarsintervaller. Inte så jättekul för mig (som vanligt), men jag ser ändå att det hänt någonting under den sista veckan. Det har blivit lite lättare att lägga honom på kvällen, han har inte stigit upp en massa gånger innan han kommit till ro, utan bara ett par.

I natt verkar det som om alla månaders slit med att säga "Lägg dig ner." samtidigt som jag lagt ned honom gett resultat. För vid många av tillfällena han väckte mig så stod han som vanligt upp i sängen, men när jag kom fram och sa "Lägg dig ner." så gjorde han det. Då la jag till täcket och sen gick jag ut ur rummet igen. Bara en gång reste han sig igen. Inte ett framsteg i att sova bättre och längre men jag hoppas väl att det inte dröjer allt för länge innan han inser att han kan lägga sig ned på egen hand och somna om utan att behöva börja skrika och väcka mig.

Jag lever mycket i framtiden. I min tankevärld, när mitt liv kan börja igen. När jag får trycka på min play-knapp.