Vi har två katter (och en hund) som ingår i vår familjesammansättning. En av katterna, lillkatten, har visat sitt missnöjde med en ny familjemedlem sedan lilla J blev sex månader.

Jag har funderat och funderat på hur jag ska göra. Egentligen vet jag nog, om jag rannsakar mig, att det bästa vore om han fick flytta till ett lite mindre stressigt hem, utan små barn.

Det som gör det extra jobbigt är att jag inte vet om jag har hjärta att separera katterna. Lillkatten flyttade in här som unge och har bott tillsammans med storkatten i hela sitt liv. Lillkatten är en ängslig typ, helt tvärt emot storkatten som tar för sig och är nyfiken på allt och alla. Lillkatten har sin trygghet i storkatten, jag vet inte hur han skulle må utan henne. Och det gör ont i hjärtat att tänka att jag måste flytta på båda mina älsklingar och bli helt utan katt.

Jag har tänkt att det nog blir bättre med tiden, men nu ett halvår senare syns ingen förbättring. Nej, jag vill inte tänka på det. Det känns jobbigt och sorgligt. Och hur får man i så fall tag på ett nytt hem till båda katterna, ett nytt hem som ska kännas bra i maggropen?

Ibland är det svårt. Som på morgonen när jag skulle ha telefonmöte med ledningsgruppen. Natten var ur-usel och jag var trött. Då är det svårt att vara på hugget och hinna med, vara smart.

Min chef irriterar mig. Hon pratar om att jag ska få bli varm i kläderna och hinna sätta in mig i frågor, men sen så sätter hon mig på pottkanten och ska bestämma klart min budget och bemanninsplan. Inte schysst. För hur ska jag kunna argumentera för utökning (som jag vet att vi behöver, mina medarbetare går på knäna) när jag inte fått någon chans att räkna på siffror och titta på andra underlag?

Jag blir så less. Hon ger läpparnas bekännelse ett ansikte. Och bara för att man är chef själv ska man stå ut, eller nåt.