Jag blir så arg, så ledsen och så irriterad. I natt vaknade lilla J var 50:e minut fram till klockan 03, därefter somnade han inte alls om.

Jag var arg på honom som vägrade sova. Arg på mig själv för att jag inte kunde få honom att sova. Arg för att jag hade kunnat tro nåt sånt som att det skulle vända nu, bara för att han gjort några hyggliga nätter. Jag lurar mig själv och då blir fallet desto hårdare när han vaknar hela tiden. Är jag inställd på det så är det lättare. Men jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill att han ska sova hela nätter. Eller i varje fall vakna högst 1-2 gånger och somna om hyfsat snabbt.

Tårarna trillade framåt kvart i fem, av frustration och värdelöshetskänslor. Att jag inte klarar sova så lite och att jag inte kan få min son att somna. Helt uppenbart måste jag ju göra nåt helt fel. Det var verkligen en kul start på min första jobbdag på drygt ett år.