Lilla baby J sover sämre än någonsin, skulle jag just skriva, men det är ju inte sant. Han sover inte sämre än någonsin, men ungefär lika dåligt. Alltså med 8-10 uppvaknanden per natt då han är ganska svårsövd och man får antingen lägga ned honom sjutton gånger eller hålla fast honom så han gråter, för att han sedan ska slappna av. Och buffa och stryka ben och rygg, som ingår i båda alternativen. Inget av sätten känns så himla roliga och mitt tålamod och humör börjar tryta.

Så, jag och J har gjort en plan tillsammans där vi ska vara ännu tydligare med nedvarvning och nattningsrutiner. Vi ska försöka introducera musik, en snutte och en nyckelfras. Det ska sedan underlätta vid omsövningar på natten är det tänkt. Vi får väl se... Jag ska ge det tio dagar utan att jag analyserar hur det går, men jag hoppas vid gud att jag kan se några förbättringar efter dessa dagar!

Problemen vi har är nog två. Det första är att baby J vaknar när han går upp i sömncykeln, som jag har förstått gör inte alla det. Det andra är att han reser sig upp direkt när han är på väg att vakna. Om han inte gjorde det skulle det finnas en större chans att han kunde somna om på egen hand. Eller, det blir ju tre problem. Han somnar inte om på egen hand heller.

Det blir tio jobbiga dagar för mig, eftersom tanken är att baby J ska sova i sin säng. Då kan jag inte ligga och halvsova själv samtidigt som jag söver om honom utan jag måste stå och frysa (trots varm pyjamas och inlindad i en filt) dubbelvikt för att sedan ha svårt att somna om själv när jag äntligen får krypa ned under täcket. Jag fattar inte att jag har så svårt att somna om fastän jag är så trött.

Det är som om allting blir fel när jag vaknar knäppt i min sömncykel och dessutom kan jag verkligen inte sova om jag är kall. Så bra det var under graviditeten och i början med alla amningshormoner, då var jag riktigt varm och skön och kunde till och med sova utan pyjamas.