I förrgår var jag och J på parsamtal. Vi pratade om att vi behöver vårda vår relation så vi inte ska hamna alltför långt ifrån varandra och om att jag tycker att J sätter sina fritidsintressen före familjen.

Även den här psykologen oroar sig för min brist på sömn och frågade tusen gånger om jag inte kan få avlastning av någon. Det är inte lätt. Det är det inte.

Nu får vi se om vi kan få bollen i rullning med gemensamma krafter.

Skrev jag att jag grät hela timmen? Tröttheten är skitjobbig. I vanliga fall är jag ändå ganska positiv och har lätt för att släppa saker och ting. Nu ältar jag och oroar mig i förväg och i efterskott. Suck. Jag blir så trött på mig själv.