Jag kom iväg på mina roligheter igår i alla fall. Roligt, skönt och avkopplande var det. Men inte kom jag iväg för att jag vågade ringa och fråga min vän, utan för att hon ringde och kollade hur jag mådde och hur hon kunde hjälpa till.

Men som stora Morran skrev, vad har jag att förlora? Ingenting, och det är därför jag inte förstår varför det sitter så långt inne att be om hjälp.

Idag ringde min mamma och sa att hon skulle komma två mornar den här veckan så jag skulle få sova, "För du ringer ju inte och ber mig självmant", som hon sa.

Att det är så svårt, jag fattar inte. Vilka mekanismer ligger bakom mitt hopplösa tänk?