Jag är så trött att jag tror att jag ska gå av. Tårar trillar mest hela tiden och att få på sig kläder och ta sig utanför dörren är ett jätteprojekt. Jag är så ömtålig och sårbar. Så fort någon frågar hur jag mår bryter jag ihop. Ganska många har frågat den här veckan, så jag antar att det syns utanpå hur jag känner mig inuti.

En fördel är att jag inte oroar mig för min och J's relation. Antingen har det blivit bättre eller så orkar jag inte oroa mig. Jag vet inte och jag tänker inte tänka på det heller.

Min älskade, älskade baby J, kan du inte försöka sova lite bättre? Att vakna var 40-60 minut och därtill ha minst ett vakenpass per natt och sedan göra morgon vid sex - halv sju orkar din mamma inte med längre.