Så har vi varit och pratat med familjeterapeuten igen. Den här gången blev fokus på det som komma skall - semestern!

Jag är rädd att J ska bli deprimerad efter vi besökt hans mamma eftersom han alltid brukar bli det och jag både vill att vi ska åka dit, men ändå inte. Han har själv samma farhåga. Helst skulle jag vilja åka dit och känna att vi kunde umgås och att det inte skulle vara nån fokus på att det är en massa saker som "måste göras", men tyvärr är det arbetsinsatsen som räknas och inte att umgås.

Det terapeuten sa, som jag skriver för att komma ihåg var:

* J måste utgå från sina känslor och sina behov, inte vad hans mamma vill/kräver.

* J måste tänka på sig och vår familj i första hand.

* J måste vara väldigt tydlig med vad han orkar göra och inte, helst på saknivå, och säga nej till det han inte klarar. Kanske ringa och säga att han orkar göra en sak och fråga vad hon helst vill att han gör, så att arbetsinsatsen är rimlig och bestämd i förväg.

* J kan behöva upprepa sina nej och varför och berätta om sin sjukdom många, många gånger.

* J's åsikter är lika viktiga som hans mammas, det är inte bara vad som hon säger som räknas.

* Är det J eller hans prestation som ska tyckas om?

Nästa träff blir i höst någon gång, när semestrarna är över och vi kommit in i vardagslunken igen. Då är vi kanske redo att prata mer om vår relation och våra skav.

Men jag gick därifrån idag med en positiv känsla. Förra gången var jag osäker på om han verkligen orkar/vill få vår familj att funka. Idag kändes det som om han kunde se oss alla tre och inte bara sig själv.