Det är tungt och sorgset just nu. J mår sämre och tycker inte att han har ett värdigt liv. Jättejobbigt för mig att leva med men såklart allra värst för honom, en livslång sjukdom. En anhörigsjukdom. Bipolär sjukdom. J fick diagnosen ett par veckor innan baby J föddes.

Jag vet att man kan leva ett "nästan normalt" liv med rätt medicinering och med hjälp av terapi, tyvärr tvivlar J. Han tycker att det är så jobbigt och kämpigt att leva med det och att då se det som en livslång process känns visst riktigt jävligt.

Och jag känner mig så ledsen för att jag inte kommer att kunna skydda baby J mot samma sjukdom om generna har bestämt det så. Livet är jobbigt just nu. Alldeles för ovisst och jobbigt. Många tårar har trillat de sista dagarna.

Baby J är så söt och så snäll och mitt hjärta går sönder av kärlek när han ler och "pratar".