För bara ett par dagar grät jag i timtal, sedan var jag trött och slut och kände mig helt värdelös som mamma. I natt låg jag och funderade på när vi skulle kunna börja med syskonförsök, för jag ville både revanschera den tragiska graviditeten och uppleva en förlossning som jag är mer närvarande i. Jag är så konstig!!!

Nu tycker jag så, så synd om baby J. Han har trots Minifom, Semperdroppar, noggrann rapning och massage så fruktansvärt mycket gaser. På dagen går det ganska bra, för jag och J har lärt oss hur vi ska göra. Det gäller att alltid hålla baby J upprätt hela tiden för då kan gaserna passera relativt enkelt.

På natten däremot - då vi ju lägger ned honom, SKRIKER han i sömnen med jämna mellanrum för att han har så svårt att få loss pruttarna. Det är så hemskt att se att det gör så ont för honom, men samtidigt så måste jag få sova någon gång. Tyvärr blir det ju ingen vidare sömnkvalitet - trots öronpropparna - eftersom det verkar ha blivit värre och värre med gaserna.

Förut (läs fram till i början av veckan) kunde jag på nätterna om baby J somnat vid amningen bara lägga ned honom och han fortsatte att sova. Det går absolut inte längre för då får han genast så ont att han börjar skrika. Istället får jag söva honom genom att hålla honom över axeln och när han sedan sover djupt efter 30-40 minuter kan jag lägga ned honom.

Det är helt otroligt att han ändå sover så bra som han gör när han har så ont. Jag skulle ha varit vaken hela tiden. Och det är jag ju nästan ändå eftersom hans skrik skär i mig.

Jag har läst på om amning, om allting man inte ska äta, och jag äter ingenting av det och ändå har han sådana problem. Jag hoppas att BVC-sköterskan har nåt bra förslag på onsdag för det känns så hemskt!

Jag har inga mer idéer om vad vi kan göra och att fortsätta ha det så här känns inte alls roligt.