Har inte haft världens bästa start på morgonen. Har ropat, skrikit och gråtit redan. Jag hatar att jag måste ha hjälp med så mycket och att mina gravidhormoner gör att jag bryter ihop så snabbt.

Direkt någonting inte går som jag hade planerat eller önskat så blir jag arg, frustrerad och lite senare blir jag ledsen, besviken och tycker synd om mig själv.

I morse var anledningen att J hade sorterat tvätten fel, så jag fick ägna tio minuter åt att sortera i framåtböjd ställning och fick då en massa sammandragningar och ont i ryggen. Genast började mitt huvud att spinna iväg - hur ska jag nu orka göra de andra sakerna som jag hade planerat idag? Det enda som jag kan prioritera bort är fika med min kompis och så blev jag ledsen över det...

Näe, jag längtar till dess jag inte är så j*vla hjälplös och needy men samtidigt oroar jag mig för hur det ska bli under förlossningen och efteråt. Dubbla känslor verkligen....