Näe, usch så låg jag är. Balanserar hela tiden på gränsen. En liten, liten motgång gör att jag börjar att gråta. Jag orkar inte med detta längre. Det känns så hemskt.

Jag har massa grejer som jag känner att jag borde ha gjort (för länge sedan) men istället för att göra nåt åt det så går jag och känner mig värdelös. Jag är så orkeslös, orkar inte ta tag i uppgifterna och börja. Jag fattar inte hur jag ska fixa det här...

Jobbet känns övermäktigt, jag är orolig inför bebins födelse, att orka efteråt. Förlossningen har jag inte orkat börja oroa mig över än. Sen oroar jag mig över ekonomin och över att jag kommer att må så här dåligt hela tiden. Jag vill inte det!