Under den här graviditetsveckan (v. 28) har bebisens puffar och knuffar gått från att vara mysiga till att vara alltför ofta vara störiga. Nu har h*n alltså blivit tillräckligt stor och stark. Jag kan inte ligga som jag vill, då blir det protester och sparkar som är så stora och obehagliga att jag måste ändra ställning. Jag trodde nog att det skulle dröja lite längre innan detta hände!

Så himla glad jag är att det äntligen är en ny dag. Gårdagen var ju helt misslyckad. Låg i soffan hela dagen och åt pepparksaksdeg, drack varmchoklad och åt andra onyttiga saker. Inget som jag mådde särskilt bra av, men något jag ändå har så svårt att låta bli. Varför ska det vara så?

Vi skrev ihop en namnlista på killnamn, än så länge står det sex namn där. Tjejnamn är redan klart!

Sammandragningsmässigt var gårdagen en bra dag eftersom jag var liggande hela dagen. Idag har jag tänkt att försöka att åka på några loppisar.

Sen är jag orolig för J också. Han har gjort en massa saker på dagtid både fredag och lördag, sovit lite både natten mot lördag och natten mot idag. Han åkte iväg med en kompis redan kl. 07 i morse. Och imorgon ska vi upp jättetidigt för jag har ledningsmöte och han har ärenden att göra. Usch, så jag oroar mig nu. Jag är rädd att han börjar spinna på i ett för högt tempo igen och att han kommer att krascha snart. 

Jag oroar mig också för att han tror att han mår så bra att han vill prova att studera en annan utbildning redan i januari. Jag tror inte att han kommer att klara av det eftersom han är helt sjukskriven nu och inte var i närheten att klara studier på halvfart denna terminen.

Dessutom är jag osäker på om han kommer att få bidrag från CSN och då kan han inte studera även om han skulle klara av det eftersom vi inte har råd att hamna utanför det sociala skyddsnätet, särskilt inte när vi planerar föräldraledighet och dylikt. Usch, jag gillar inte den här gnagande oron och osäkerheten.