Den här veckan har varit den jobbigaste veckan sedan de första tolv veckorna av graviditeten. Sammandragningarna har varit under kontroll, så det är inte det som har varit problemet.

Nej, istället har det varit oerhört jobbigt hemma de senaste veckorna, vilket har kulminerat under den här veckan. J mår så oerhört dåligt, medicinen har inte fungerat utan han har sjunkit djupare och djupare, vilket förstås har påverkat mig oerhört mycket. Jag har orkat vara ganska stark utåt, men mått skit inuti. Det är så jobbigt att inte kunna göra någonting för att han ska må bra. Han är energisugande, som ett svart hål och jag har inte orkat stå emot, utan mått sämre och sämre själv också.

Lägg sedan till all stress jag haft på jobbet och som jag oroar mig över de kommande veckorna, så är det inte konstigt att jag känt mig hjälplös och otröstlig. Jag har gråtit så mycket den här veckan, så mycket som jag inte gjort på evigheter.

Om jag ser ur detta perspektivet är det inte konstigt att jag hamnar i min tröst - godis och mat. Jag har helt enkelt inte orkat att stå emot. Sedan har jag fått oerhört dåligt samvete och mått ännu sämre för att jag äter onyttigt och går upp en massa i vikt. En hemskt ond cirkel.

Jag har därför bestämt mig för att jag ska strunta i att hålla koll på vikten. Om jag går upp 25 kg så får det vara så, om mat och godis måste till för att jag ska orka med mitt liv så tar jag till det, nu när min vanliga ventil, motion, inte finns tillgänglig för mig. Själklart är min målsättning att bara äta onyttigt på helgerna och försöka ha en bra kost under veckodagarna.

Idag ska jag träffa en kompis och få prata ordentligt. Det känns bra, jag behöver ett andningshål. Sedan fick jag goda nyheter när jag kom hem igår kväll, J har fått läkartid på måndag. Så förhoppningsvis får han bättre uppföjning hädanefter för det har inte funkat som det varit under hela hösten.

Summeringen - det känns ljusare idag än det gjorde under veckodagarna och jag hoppas att det håller i sig så!