I och med att jag sitter här med sammandragningar och halvtidssjukskrivning i vecka 19 vågar jag inte riktigt tro på att det kommer att gå bra med graviditeten.

Först var det de tolv jobbiga första veckorna där jag nästan aldrig tillät mig att känna glädje över att vara gravid, jag var så orolig att det skulle sluta med ett missfall och att det då skulle kännas värre för att jag hunnit planera och känna efter.

Sedan blev det en lång transportsträcka till vecka 18 då vi skulle på rutinultraljud - då skulle jag våga börja tro och börja planera! Oj, så jag längtade, veckorna gick så sakta, så sakta och äntligen var dagen kommen! Vi fick se vår bebis och allting såg bara bra ut! Samma vecka berättade jag för alla på jobbet och jag hann börja slappna av och känna efter.

Fyra dagar efter ultraljudet började jag känna sammandragningar som blev fler och fler för varje dygn. Efter att ha pratat med barnmorska och beskrivit hur ofta och hur det kändes tog jag taxi hem från jobbet i måndags och tillbringade all tid till och med torsdag fram till läkarbesöket liggandes i sängen och soffan.

Efter undersökningen i torsdags blev jag halvtidssjukskriven och tillsagd att lyssna på kroppen och inte göra saker som ökade på sammandragningarna.

Föräldraskap var det jag hade tänkt att skriva om, men summa summarum, det verkar som om jag har svårt att se att det faktiskt kommer att sluta med ett föräldraskap nu när allting känns så osäkert... Jag skulle vilja fundera över hur vi smartast ska dela på föräldraledigheten och vilken barnvagn och annat vi behöver skaffa, men det är svårt att släppa oron.

Har precis ätit frukost. Känner mig dock inte så pigg och utvilad för jag har inte haft nån kul natt utan legat vaken ett par timmar pga sammandragningarna.

Inte nog med det, vägde mig i morse också och på de senaste fem dagarna har jag gått upp 1,5 kg. Inte bra, men jag antar att det beror på att jag inte längre kan motionera. Jag fattar dock inte hur jag ska bära mig åt för att inte fortsätta uppgången i samma takt? Jag är ju en sån som inte känner när jag är mätt, utan som de senaste åren lärt mig hur stora portioner som är normalt för mig att äta. Ytterligare en utmaning alltså, det finns ju bara alternativet att äta mindre kvar eftersom det inte går att motionera. Usch så svårt!

Ont i kroppen har jag också på grund av att jag inte får röra mig som jag vill. Ryggen och nacken vill inte ta det så här lugnt! Och inte jag heller... Snälla, snälla sammandragningar försvinn nu!!!